Jag vet inte vad jag ska göra längre..

Är ytterst tveksam till sjukvården är tror alltid att jag inte kommer bli trodd.. Mitt mörker syns inte, visar inte mina riktigt känslor så ofta utan stoppar allt på hög långt inne. Men jag tog tillslut mod till mig och ringde vårdcentralen för hjälp. Allting gick bra och jag fick tid hos bedömningssamtal ganska fort hos KBT. Väl där flöt samtalet på bra och när tiden är på väg att ta kommer det. ”Gå hem och ta det lungt och vila så kan du väl återkomma om det blir värre”. Hon har ju inte fattat någonting.. Tror hon inte jag provat det?! Jag kan inte ta det lungt, paniken blir för stor.

Just nu känns det bara hopplöst. Ingen kan hjälp mig och ingen tror på att jag mår dåligt. Jag vill inte dö för min familjs skull, men jag orkar inte med allt. Det gör så ont och jag vet bara ett sätt jag kan bli av med det…

Sa du till personen som sa det åt dig? Att, nej. Jag är oerhört bra på att hålla masken inför andra rätt så mkt. Och den panik jag känner när jag bara försöker tänka att det ska gå över av att gå he, och vila. Det går bara inte. Detta är bortom det nu, tyvärr. Vilken annan hjälp kan jag få? Det kommer behövas mer. Tyvärr. Jag vet redan det. Jga har försökt göra som du du föreslår redan.

Du förtjänar hjälp till mer uppföljning, och hon sa ”återkom om det blir värre”, så hör av dig och säg. Ja, det här går inte, det blir värre.

Lycka till. Kram

Anonym skrev:

Sa du till personen som sa det åt dig? Att, nej. Jag är oerhört bra på att hålla masken inför andra rätt så mkt. Och den panik jag känner när jag bara försöker tänka att det ska gå över av att gå he, och vila. Det går bara inte. Detta är bortom det nu, tyvärr. Vilken annan hjälp kan jag få? Det kommer behövas mer. Tyvärr. Jag vet redan det. Jga har försökt göra som du du föreslår redan. Du förtjänar hjälp till mer uppföljning, och hon sa ”återkom om det blir värre”, så hör av dig och säg. Ja, det här går inte, det blir värre. Lycka till. Kram

 

tack för ditt svar, det betyder!

Nej, jag vart så chockad för jag trodde hon förstod för vi hade ett jätte bra samtal innan. Så jag förlorade orden och visste inte vad jag skulle säga. Bara tackade och gick där i från. Jag har funderar på att ringa tillbaka men känner mig så förnedrad och orkar inte höra igen att jag borde vila. Inatt när ångesten var som värst stirrade jag på tabletterna som jag fick efter en op, vet att jag inte skulle dö av av dom men det är det starkaste jag hade och dom kanske skulle kunna dämpa ångesten. Vet inte var jag ska vända mig.