Hem > Forum > Depression > Jag vet inte längre, någon som förstår?

Jag vet inte längre, någon som förstår?

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Hej.

    Jag vet inte riktigt hur eller vad jag ska skriva. Jag är alltid den ”snälla ”/”glada” tjejen som egentligen inte är särskilt speciell. Man ser över mig rätt lätt och kommer nog inte direkt ihåg mig. Jag har mina vänner och en fantastisk familj, som jag skulle göra allt för. Men jag lever hela tiden med en oro och ångest att dom ska bli arga och lämna mig för att jag inte är bra nog..

    Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Jag är så fruktansvärt rädd att folk ska tycka illa om mig. Jag är alltid där och gör stora uppoffringar för alla andra. Jag är alltid andras bollplank när dom mår dåligt, alla mina vänner och familjemedlemmar vänder sig till mig för avlastning. Men jag har ingen att prata med, för jag är så fruktansvärt rädd att om jag gör det är jag jobbig eller konstig så folk ska lämna mig. Jag har länge haft tankar på att bara försvinna, men jag kan inte. Jag kan inte lämna för jag kan inte göra mina vänner eller min familj så illa. Men jag vill inte vara kvar. Jag orkar inte. Jag tänker varje dag på hur jag kan försvinna. Även medans jag sitter och skrattar med mina vänner eller kollegor. Det finns alltid där i bakhuvudet. Det som håller mig kvar mest är mina hundar. Vad händer med dom om jag försvinner. Och det skapar ett ännu större orosmåln i mitt huvud. Jag vet inte hur jag ska förklara. Jag vill bara försvinna, men jag kan inte. Jag blir galen snart.

    Jag förstår dig iallafall, det säger inte mycket då hela grejen här är att vara anonym. Jag förstår det. Men vet att du inte är ensam.

    Jag har alltid vart i samma tankesätt, håll dig vän med alla och va normal så lyckas man. Så fel som jag vart. För som du känner ju, man blir bara mer lost utav det.

     

    Jag sitter här ikväll och skriver för jag är lika lost som många andra här. Men jag vet inte, vi alla är kanske inte så olika som normerna vill att vi skall vara.

    Skall inte dra min ideologi över här, det är en individuell sak. Men vill att du ska veta, man är aldrig riktigt ensam. Det är som en slags superkraft vi fått genom internet. Även fast många negativa grejer det gett oss, så har det gett oss en chans att få prata med en skärm. Och ibland är det exakt det som behövs. Ingen ångest över att prata med en person. Utan att bara få lätta på allt som är inombords.

    Jag blir också galen, även utav all medicin, kärlek osv som man kan få. I slutändan är det en egens fight tror jag tyvärr. Jag själv slåss i den, men iallafall så hjälper det för mig att inte vara ensam.

    Jag hoppas att allt detta rabbel åtminstone fick dig att känna igen sig lite iallafall, vill bara du ska veta att det finns så otroligt många människor som vill dig väl, även fast man inte kan ta in det.

    Ta hand om dig älskade anonyma jävel, allt gott <3

    Det låter som att du fått en roll och att den rollen med tiden börjat skava? <3 Kan ju ofta vara ganska förminskande att placera någon i ett fack som t ex ”den hjälpande” men inte riktigt klara av att den personen även kan få vara så mycket mer av sig själv i relationen till andra? Kanske är det vad som skaver just nu och sedan en tid tillbaka? Dessutom om man fruktar att de andra kan bli missnöjda så kanske du är orolig för att du inte längre då fyller någon funktion och det är en jätteskrämmande tanke? <3 Låter också som att du får vara mer ”hela dig själv” tillsammans med hundarna och därför är det sällskapet du egentligen föredrar? (om du gör det)

    Jag förstår hur du känner dig. Jag sitter själv i en liknande sits och bägaren har nu runnit över. Jag blev i början av december akut inlagd på psyket då jag inte längre visste ut eller in. Jag är nu sjukskriven pga va detta men jag hamnade där pga av att jag också var/är allad avlastning och deras bollplank men aldrig finns det någon för mig att prata med.

    jag förstår dig helt pch hållet. jag är 17 snart 18 och känner exakt samma. jag vet tyvärr inte hur man kommer ur det för jag är i samma sits. jag önskar dig all lycka och att vi tar oss igenom detta. du är inte ensam<3

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.