Hem > Forum > Depression > Jag vet inte

Jag vet inte

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Jag vet inte. Jag vet inte. Jag vet inte.
    Jag. Jag. Jag. Vet inte.

    Jag passade min kompis hund igår. Lilla Doris var så glad över solen, gräset, pinnar, alla dofter, människor, träd, ljud och inte minst andra fyrbenta vänner. Då dök ett klipp från en dokumentär jag sett upp i mitt huvud där en ung man med BPD beskrev hur hans ”mind” fungerade. Han förklarade: “imagine two hundred uncastrated alley cats locked in a garbage container lit on fire”. Det är kanske inte är så konstigt att man inte kan frambringa någon entusiasm över livet när kaoset inuti tar all ens energi och uppmärksamhet. Kanske. Jag vet inte.

    Ursäkta svamlet. Fokus. Problemformulering, bakgrund, frågeställningar.

    Hur står man ut när det är som värst? Var vänder man sig när ingen i ens omgivning orkar lyssna längre och man förlorat tron på psykiatrin? Hur kan man hjälpa sig själv? Hur hanterar man alla motgångar, all otur, alla minor som sprängt och som fortsätter att spränga sönder ens liv? Hur hittar man styrka när bensinen tagit slut för åratal sedan? Hur mår man bra? Hur hittar man sin vilja? Hur överlever man? Hur ger man upp?

    Jag vet inte. Jag är 39 år och jag vet fortfarande inte. Utbildning? Jo, jag har sju år på högskola bakom mig som resulterat i en kandidatexamen i fri konst och socionomexamen. Sömnhygien, bra kost och motion då? Jadå, jag står på sömntabletter sedan 20 år tillbaka, äter inte rött kött, dricker inte alkohol, äter inte gluten, rör på mig varje dag och är smal. Psykofarmaka? Japp, olika antidepressiva sedan 20 år. Psykoterapi? Jo, jag betalar 1300kr för 50 min i veckan hos en psykoterapeut. Meningsfullt arbete? Jag arbetar som socialsekreterare inom socialpsykiatrin och hjälper människor hela dagarna. (Men systemet är genomruttet och arbetsbelastningen omänsklig.) Meningsfulla relationer? Det är svårt men jag försöker. Jag har haft massor med vänner men jag har inte orkat upprätthålla kontakten. Jag har haft en massa kärleksrelationer, vissa som varat många år och andra några månader. Men nu orkar inte hjärtat leka mer, det är för trasigt och felläkt. Jag har en vilopuls på 120 men läkarna hittar inget synligt fel på det. Barn? Jag har försökt med IVF i fyra år och är nu i förklimakteriet. Så nej.

    Så jag är ensam, är ofrivilligt barnlös, har en allvarlig kronisk sjukdom (Crohns. Bl.a.), utmattningssyndrom, PTSD efter en grov våldtäkt för tre år sedan (gärningsmannen, f.ö. en f.d. nära vän, släpptes fri för ca en månad sedan), ångest, panikångest, depression etc. Problem. Diagnoser. Namn. Ord.

    Förluster. Där det förut fanns hopp, förväntan och längtan finns nu bara tomhet. Inte en stilla innehållslös tomhet utan en iskall, gallskrikande svart panik. Two hundred uncastrated alley cats locked in a garbage container lit on fire. Under promenaden slår det mig (igen) att jag inte kan lita på mina känslor och mina tankar. De är irrfärder. De är all over the place. Förryckta. Söndersprängda.

    Vad ska jag göra? Någon som känner igen sig? Någon som vet?

    Ja fy fan, skriver under på allt det du skriver. Liksom vad gör man nu då? Vad är nästa steg och hur ska man gå tillväga? Saknar också tydliga svar på detta. Kanske man kan ägna sig åt extremsporter som jag läste om i en annan tråd. Typ hoppa bungyjump, sova i naturen eller även i bilar, ge sig själv – de stora – äventyren? Det är något med de förslagen som jag tycker kittlar till sådär lite extra mycket. Hur känner du? Och vad finns det ens kvar att förlora? Någon värdighet eller liknande har iaf inte jag haft på årtionden. Funderar allvarligt på att köpa ett tinyhouse och en hund. Odla själv och fotografera för att få det hela att gå runt, eller för att skapa nätverk/sällskap, resa runt som frilansare.

    Även jag skriver under på det du sagt (skrivit)… Du ställer så bra frågor, som jag tyvärr inte har svar på, visste jag svaren skulle jag vara den första att hjälpa dig ❤️

    Jag tvivlar på om jag ens vill överleva! Det gör så ont i mig, men jag kan inte förklara varför, alla jäkla tankar som bara far runt och gör att jag knappt kan andas. Varför??

     

    Trådstartaren

    Red Simyna,

    Jag googlade tiny house och fick ngt slags litet hopp om livet – hur mysigt! Jag har inte haft energi att göra några förändringar de senaste åren, bara släcka bränder. Omständigheter har gjort mig låst i ett liv jag inte vill leva. Jag tycker att alla dina förslag låter super! Jag är beredd att testa det mesta (exklusive bungyjump, hoppa från flygplan etc pga panikångest). Om livet tillåter ska jag försöka ta körkort i höst. Jag har alltid haft något slags längtan efter att inte äga så mycket, vara ”lätt” och fri. Inte låst till massa utgifter som kräver heltidsjobb. Haha värdigheten – den säljer crack i Nangijala tillsammans med integriteten, stoltheten och självkänslan.

    Ja, skaffa hund! Ja, köp tiny house, odla, fotografera, res runt! Det låter som musik i mina öron. Du kan odla på mitt torp utanför Sala om du inte har egen mark! Vi med psykisk ohälsa borde mobilisera oss och ta hand om varandra. När någon har en skruttig period kan någon annan som har en bättre period stötta upp etc.

    Tack för dina tankar och dina fina ord. ❤️

    Trådstartaren

    Pink Jikone,

    Det känns hemskt att läsa att du har så ont att du tvivlar på om du ens vill överleva. Jag känner igen mig SÅ mycket. Att ”ha ont” är en bra beskrivning på hur det känns att må dåligt psykiskt, tycker jag. För mig innefattar psykisk ohälsa så många olika tillstånd. En del är ledan, vardagstristessen, melankolin, tyngden i kroppen, energilösheten, bristen på positiva känslor. En annan del är en mer akut smärta: en ångest, en panik, ett känslotillstånd som är så förlamande hemsk att man inte förstår hur man ska stå ut. När jag är i en sådan ”attack” slutar jag att fungera. Varje sekund känns som en evighet, känslan är så obeskrivligt vidrig att jag är helt övertygad om att livet aldrig kommer bli detsamma igen. För hur ska jag kunna fortsätta leva när jag vet att denna känsla/detta tillstånd/denna smärta existerar?! Även om den går över så kommer erfarenheten av den att förändra mig och min syn på livet fundamentalt. Jag har precis haft en sådan attack i ett par dagar. Den går som tur är i vågor och jag tror att (hoppas hoppas hoppas) att den är på väg bort nu. Jag är fortfarande livrädd och på helspänn men läget är inte akut just nu. Men jag är helt slut… Phew.
    Jag vet inte hur det är för dig men det som hjälper för mig när jag har ”akut psykisk smärta” är att ta en timme i taget, att bara fokusera på nuet och att härda ut. Jag skjuter upp tankar och beslut om att leva eller inte leva tills stormen är över. Jag försöker att låta känslan vara, att inte undvika den utan bara vara i den. Acceptera den. Såklart skittufft. Det går över. Allt går över. Ingenting varar för evigt även om det kan kännas så. Jag försöker att inte analysera eller värdera tillståndet, ge det innehåll, implikationer, konsekvenser eller betydelser. Inte fråga ”varför?”. Bara låta det existera. Pust, nu måste jag vila. Hoppas att detta svammel gett dig någonting ❤️

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.