Medicinen och mående gör att jag är likgiltig till en viss gräns. Jag trivs ganska bra i min inre trygga sfär men det är samtidigt ensamt som fan här nere i mörkret.
Självmordsplanerna fortsätter förfölja mig vart jag än går. Det finns ingen väg förbi dem. Jag kan inte fly längre men jag har aldrig fattat vad jag flyr ifrån. Jag orkar snart inte mer. Allting gör så ont och jag har inget att säga någon längre. Det har gått för långt och det är mitt fel.
Jag vet att det negativa tar överhanden men ärligt talat så hade jag säkert mått bättre om jag bara gjort allt det där skiten man ska, som att träna och sova och äta regelbundet osv. Inte för att jag fricking pallar göra det. Det tar all min energi att bara tänka och tänka och tänka.
Jag vet ej om jag ska be Gud att hjälpa mig för jag fattar verkligen inte hur jag ska kunna ta mig ut ur den här mörka tunneln jag verkar ha gömt mig i typ hela mitt patetiska liv.