Jag tar bara upp onödig plats på jorden

[Green Papaqy]

Jag orkar verkligen inte mer, jag orkar inte känna känslan av rädsla och panik vareviga dag för att förlora mina nära, jag övertänker analyserar allt.

Jag kan inte jobba och jag klarar knappt av att plugga, vad gör jag ens kvar? Det är ju inte så att jag tillför något till stacken direkt.. jag är en ”sån där” bidragstagare för att jag vill vara hemma.. enligt alla andra, jag vet vad folk tänker och jag skäms så otroligt, jag vågar inte ens synas bland folk längre.

Jag tar bara upp onödig plats i världen.

Jag är inte ute efter någon sympati, det kändes bara skönt att få dela med sig om sina tankar.

[Purple Goguvo]

Hej. Först och främst vill jag säga att du är modig och stark. Jag reagerar på att du skäms att du får vad jag antar socialbidrag eller någon annan form av ersättning för att du inte som du beskriver orkar jobba eller studera. Att du uttrycker att du inte orkar tycker jag snarare tyder på att du har gått igenom eller går igenom jobbiga saker just nu. Vet att det kanske är enkelt för mig att säga men tänk vilken tur att du får någon ersättning eftersom du går igenom jobbiga saker och kan vara hemma. Jag har inte fått bidrag men har i perioder det tufft med jobb osv pga mitt psykiska mående och hamnar också lätt i dem tankarna av oduglighet. Jag har dock försökt tänka att det finns nära och kära i min omgivning som jag är viktig för. Har du några sådanna i ditt liv? Kan du uttrycka för dem att du bär den här sorgen över att vara meningslös? För jag är säker på att de kommer svara att du är viktig för dem. Vi alla människor är viktiga för varandra. Vi är mer än våra jobb.

Hoppas att du tar mitt meddelande med värme och jag önskar dig verkligen all lycka, du är viktig💜

<3 Är det inte något vackert med att vi lever i ett land där vi ska kunna få bidrag om vi blir sjuka eller inte klarar av att arbeta? <3 Demokratins grunder är att all makt utgår från folket och vi har valt att bygga upp samhället på det här – vad jag tycker då – fantastiska sätt! Tror dina kompisar också skulle uppskatta skyddsnätet om de i framtiden råkar ut för någonting – vilket majoriteten ofta kan göra på ett eller annat sätt <3

[Green Papaqy]

Jag har aldrig klarat av någonting, jag klarade inte grundskolan eller gymnasiet, jag hade ett jobb i 3 månader men jag fick sluta för att jag fick nästan en panikattack på jobbet framför alla kunder.

jag blir inte lyssnad på av vården så jag sluta gå dit, jag har tappat nästan alla mina vänner, jag jag träffar ingen på dagarna.

det känns inte som att jag någonsin kommer att kunna få ett normalare liv än detta, och det känns inte värt.
jag har tyvärr ingen jag litar på tillräckligt för att kunna prata om hur jag mår, folk märker men de ignorerar bara.

[Green Papaqy]

Jo såklart  att det är fantastiskt, men ibland tvivlar jag på att jag verkligen är värd det, tänk om det bara är jag som inbillar mig att jag har dom här problemen, eller på de stackarna som har det så mycket värre än vad jag har som inte får den hjälp jag får.

<3 Förstår vad du menar och kanske att samhället gärna vill att man ska vara uberproduktiv, oavsett. Finns mycket skuld- och skambeläggande i det. Herregud vissa som har cancer menar ju systemet ska ut och arbeta. Hur sjukt är inte det. Ta den tiden på dig som du behöver! Vi lever i ett rikt land och du har ju fått beviljat att få ersättning så lita på det <3

Låter tungt att inte ha någon att prata med om dagarna. Känner såväl igen. Det gör inte ens mående bättre precis. Att sjukvården inte hjälper till tycker jag är något samhället behöver rikta skammen på, däremot. Varför gör de inte det, kan man ju fråga sig. Vi betalar ju skatt för att få hjälp när vi behöver det som mest.

Finns det något vi kan göra så du mår bättre? <3

[Green Papaqy]

Det är lite det jag tänker på, folk som har t ex cancer tvingas ut att jobba men jag som ”bara” mår dåligt och har npf diagnoser får vara hemma, jag vet att jag inte kan göra någon större skillnad för dom, men jag kan inte sluta ha sån ångest över det.
jag är otroligt besviken på den svenska sjukvården, nu har jag mig själv att skylla också för jag återvände inte dit av egen vilja, men de lyssnar inte och de sitter bara och läser rakt upp och ner ur en bok, alla funkar inte på samma sätt.. jag har gett upp sjukvården totalt.

tyvärr kan nog ingen hjälpa mig, men jag uppskattar din omtanke!

[Purple Goguvo]

Green Papaqy skrev:

Jag har aldrig klarat av någonting, jag klarade inte grundskolan eller gymnasiet, jag hade ett jobb i 3 månader men jag fick sluta för att jag fick nästan en panikattack på jobbet framför alla kunder. jag blir inte lyssnad på av vården så jag sluta gå dit, jag har tappat nästan alla mina vänner, jag jag träffar ingen på dagarna. det känns inte som att jag någonsin kommer att kunna få ett normalare liv än detta, och det känns inte värt. jag har tyvärr ingen jag litar på tillräckligt för att kunna prata om hur jag mår, folk märker men de ignorerar bara.

 

Vad svårt det låter. Du har ingen släktingar, familj osv som du kan vända dig till? Det låter dock som du behöver proffesionell hjälp även om sjukvården inte verkar inse det. Ingen ska behöva gå med dem tankarna du har. Ibland har jag märkt att människor inte riktigt förstår vad man går igenom. Säger såklart inte att din känsla är fel att de ignorerar, men det kanske finns andra orsaker till de du upplever som gör att de ignorerar. Kanske förstår det inte helt eller inte har förmåga? Vad tror du skulle hända om du sa, jag skulle behöva prata med dig och jag begär inte att du ska fixa något åt mig utan jag behöver bara berätta hur jag känner och vilka tankar som jag lever med, har du testat att säga det rakt ut? Men är dessa personer inte rätt att prata med ska du såklart inte göra det. Märker dock själv att jag ibland har svårt att be om hjälp och säga:

idag mår jag skit och jag skulle bara vilja ha en kram eller att du sitter här med mig. Ingen vill ju uppfattas som svag såklart så att be om hjälp blir ju svårt då…

Funderar också på vad gäller proffesionell hjälp. Nu vet jag inte riktigt vad du har för ekonomi, men om du inte vill gå via sjukvården finns det ofta personer som utbildar sig till psykologer som man kan gå till. Vi får ju inte röja våra boplatser via forumet här, men kolla där du bor om det finns ett universititet som personer kan utbilda sig till psykologer. Vid slutet av dessa brukar de ibland erbjuda elevsamtal som är rejält rabatterade. Annars skulle jag rekommendera: https://www.psykosyntesakademin.se/bliklient/ Psykosyntsterapi tycker jag är super och brukar i fullpris vara mycket dyrt, men här får man det rabatterat. Psykosyntes går mycket djupare än t.ex. KBT som sjukvården erbjuder. Man tittar på ens bakgrund och mer ingående hur det kan kopplas ihop med ens nuvarande situation. Kanske skulle det passa dig? Om inte annat, nu vet jag inte om du är kristen, men svenska kyrkan brukar också ofta erbjuda någon form av medmänskliga samtal.. om du är med i svenska kyrkan det vill säga. 🙂

Önskar dig verkligen all lycka i livet. Känner bitvis igenom mig av hopplösheten, men vet du vad jag alltid brukar tänka. Jag tar en dag i taget och tänker imorgon kommer en ny dag och kanske blir den dagen fylld med sol. Glöm inte att du är betydelsefull och du tar absolut inte onödig plats på jorden. Du kommer hitta din plats i livet, men du måste våga tro och försöka ta dig till en plats där du kan bli hel. Önskar dig all lycka och styrka i ditt kämpande.