Jag står inte ut med självhatet och ältandet

God kväll!

Tidigare i mitt liv har jag alltid varit ganska obrydd och haft en nästintill “axelryckning-inställning” till livet. Alltså det betyder inte att jag har varit likgiltig till problem, men jag har ett uppskjutarbeteende och vissa problem som andra kanske hade lagt mer tid på att lösa har jag inte uppmärksammat på samma vis, förrän det blivit ett stort problem. Jag har alltid varit en orolig individ som lätt kan överanalysera saker, men aldrig riktigt känt ångest eller drabbats av depression. Jag har väl kunnat förstå, men samtidigt aldrig på riktigt förstått varför andra har mått psykiskt dåligt över situationer eller händelser som jag personligen tyckt varit en småsak. Efter att själv fått smaka på en vardag med depression så är jag tacksam till att jag tidigare blivit skonad från den men samtidigt även ledsen för att den nu drabbat mig under de åren i mitt liv då jag velat njuta till max och känna mig fri. Jag känner mig allt annat än fri nu, snarare frihetsberövad i en tid då jag egentligen har alla möjligheter i livet om jag bara skulle vilja och våga.

Jag har misskött min hälsa och har haft helt felaktiga inställningar till mina problem. Istället för att lösa det ordentligt har jag gjort futtiga försök tidigare i mitt liv. Nu däremot när min situation har blivit kritisk, då gör jag istället ALLT för att lösa problemet och få tillbaka det jag förlorat. Har jag kastat bort pengar på det? Antagligen. Har jag hoppats på förbättring i onödan? Förmodligen. Mitt hopp till förbättring är som bortblåst ju mer insatt jag blir i mitt problem. Så många år av misshandel av hår och hårbotten, stylingprodukter, fett hår, eksem, inte duschat på flera dagar då jag idiotiskt nog trodde att det var bra. HERREGUD. Snälla skjut mig. Om jag bara hade tvättat håret, så enkelt egentligen. Så enkelt och då hade jag inte suttit där jag sitter idag. Jag hade levt livet, kanske drabbats av andra problem men kanske inte känt det här självhatet som genomsyrar min kropp. Just nu känner jag fysisk smärta i kroppen för min psykiska hälsa är så dålig.

Jag vill inte mer, jag vill bara försvinna från den här psykiska och fysiska smärtan. Psykakuten snart?
Tittar på andra kvinnor med sina fina hår och fräscha hår. Varför är det bara jag som inte förstår bättre? Varför är jag så dum i huvudet, naiv och slarvig. En som läser detta kan tro att jag älskar att trycka ner mig själv i skiten men det finns inga bra tankar just nu. Det enda jag vill göra är att hata mig själv för jag kan inte förstå hur jag ska kunna älska mig själv efter allt som hänt.

Hej,

Om jag förstår dig rätt så känner du dig arg och besviken när du tänker på hur du undvikit att ta hand om dig själv? Kanske vill du kunna lita på att du kan ta dig ur självhatet och hitta ett sätt att känna empati för dig själv?

Skam är en vanlig känsla när vi är missnöjda med oss själva. Tankar som ”Jag är dum/dålig/ful/lat” etc spär på de jobbiga känslorna och tar oss längre ner i gropen. Ett mer empatiskt sätt att tänka är ”Vad var det jag ville uppnå med mitt beteende? Vilket behov försökte jag tillgodose? I ditt fall gissar jag på enkelhet, bekvämlighet eller liknande? Detta är saker som vi alla vill ha och ibland hitrar vi på strategier som ger oss det, men kostnaden blir lite för stor.

För mig blir det lättare att sluta slå på mig själv om jag tänker att jag försöker tillgodose vissa viktiga behov, än att jag är dum/dålig etc.

Att få hjälp med att översätta de dömande tankarna till känslor och behov kan vara ett sätt att komma vidare. Testa gärna att prata/chatta med våra volontärer på Självmordslinjen för att se om det hjälper.

Vänligen,

Mind