Jag orkar inte mer. Varannan timme vill jag bort

[Pink Qosyhy]

Pink Qosyhy skrev:

Jag vet inte hur mycket längre jag klarar det här. Livet. Jag orkar inte mer, och det är ingen annan som orkar med mig heller. Jag är en belastning för min familj, och släkt och vänner har backat. Jag har varit sjuk, med depressioner och ångest, sen jag var 9-10 år. Varför vet jag inte. Men det har nu gått 40 år med sjukdom, och det blir bara värre och värre. Jag har diagnos bipolär typ 2 med ångestproblematik. Jag är väldigt väldigt ensam. Det blev absolut inte bättre när coronapandemin kom. Jag tillhör riskgrupp, och kunde bara umgås med mina föräldrar (som knappt orkade med mig). Jag har gång på gång fått höra att jag nästan tar död på mina föräldrar. Min pappa blev jättedålig med hjärtat för något år sen, och det blev jag anklagad för att ha stor skuld i. Jag fann 2 nya vänner förra året, och de gjorde förra sommaren lite lite mindre smärtsam. MEN – och jag vet inte hur det går till – de har båda kapat kontakten med mig, efter att ha sänkt mig totalt med otäcka sms och hot. I början av mars – när det kändes som att pandemin gett sig, och våren var på intågande – fick jag reda på att jag har bröstcancer. Tuffa behandlingar, och jobbigt för föräldrarna då jag skulle bo där efter varje behandling. Jag vill fan inte ha jävla cancer. Jag har tankar om hur. Och om inte förr så blir det när jag förlorar mina föräldrar. Jag vet inte vem jag är längre

[Green Famata]

Hej P Qosyhy!

Jag läste ditt inlägg. Hoppas att du finner någon ny vän som du kan hitta på lite roligt tillsammans med.
Jag hade gärna pratat en stund med dig om det hade varit i ett annat sammanhang men detta är ju ett anonymt forum.

Det verkar finnas kärlek och omtanke mellan dig och dina föräldrar. Men de verkar dock uttrycka sig märkligt. Ta inte åt dig alltför mycket av deras negativa och anklagande ton. Jag tycker det låter jätteknasigt att lägga skuld på dig för tex din pappas hjärtproblem. Ok om de oroar sig för dig och din hälsa och fint att de hjälper dig på olika sätt men inte ok att lägga skuld på dig för det.

Hoppas att du orkar kämpa vidare och får bättre förutsättningar och livet blir roligare och värt att leva varje dag. Ge inte upp sökandet efter vänner och ställ inte stora krav på dem. Om du har möjlighet att ge och få kramar och känner dig bekväm med det så är det bra och hälsosamt.

Trist att känna sig som en belastning för alla. Upplever du det så alltid eller finns det tillfällen när du gläds åt att vara en tillgång för någon. Längtar du efter nya vänner?

Går det bra med cancerbehandlingen?

Skriv gärna något mer så ska jag läsa det också.