Jag orkar inte mer men jag får inte sluta kämpa

[Indigo Talova]

För 10 år sen igår tog min pappa livet av sig. Han lämnade mig och mina syskon ensamma då vår mor redan gått bort (jag var 10). Jag saknar honom så mycket. Jag kan inte sluta tänka på honom. Jag vet inte hur jag ska klara av att leva ett helt liv utan honom. Jag vill inte det och jag orkar inte det. Jag är så trött på att sakna mina föräldrar. Jag vill inte göra det här mer, det är fruktansvärt. Jag vill bara krama om mina föräldrar och aldrig släppa taget. Jag vet inte hur jag ska överleva det här och jag orkar verkligen inte. Men jag måste

jag har lovat mina syskon att aldrig göra som han gjorde, jag kan inte svika dem. Men fan vad jobbigt det är. Förlåt för flummig text, mår inte så bra och kan inte tänka ordentligt

[Blue Feluno]

Du är så stark som varje dag vaknar upp och tar dig igenom dagen. Du är en segrare varje gång du inte ger efter för de mörkaste tankarna. Du måste finnas. Dina syskon behöver dig. Lev för dem. De hemska känslorna du känner är just det, känslor. Din pappa finns alltid med dig i dina minnen, på bilder och i ditt dna. Han lämnar dig aldrig. Men han hade velat att du fortsätter kämpa och leva. Han hade velat att du och dina syskon finns för varandra. Jag har själv haft en frånvarande pappa under större delen av mitt liv. Trots att han inte funnits där för mig och varit ett stöd så oroar jag mig för att han ska dö. Jag oroar mig för den dagen min mamma inte finns längre. Får panikångest när jag tänker på det. Har inga syskon som stöd heller. Inga nära vänner. Det som håller mig upprätt är att försöka leva i nuet, djupandning om paniken kommer samt fysisk aktivitet (intensiva träningspass eller dans kan göra susen), spendera tid utomhus, umgås med dina syskon och glädjs åt deras existens. Det finns så många människor som inte har någon alls, du är så lyckligt lottad (skriver det i all välmening). Om du orkar och har möjlighet så är det också otroligt viktigt att vara i sociala sammanhang utanför hemmet. Gå till ett bibliotek och läs en bok, gå på museum och ta del av andras livsöden, ta upp en ny hobby själv eller med något av dina syskon. Kom ihåg att de är din familj men också dina vänner. Sedan är det viktigt att försöka tänka att livet är en cykel. Vi är alla här för bara en kort stund. Vi måste omfamna det och de vi har. Har vi tur så finns våra föräldrar där för att hjälpa oss ut i det stora, skrämmande okända havet som är livet, men det är minsann vi som får ta tag i årorna och ro. Jag vet att det är svårt att tänka så, men det är bra att vi överlever våra föräldrar, då kan de leva vidare genom oss. Om du känner att du verkligen inte klarar att hantera din sorg, uppsök läkare och psykolog. Tro mig, det hjälper så otroligt mycket att få prata av sig till någon som finns där och lyssnar. Styrkekram till dig! Du är värdefull.