Hem > Forum > Depression > Jag orkar inte ha det såhär, hur gör man?

Jag orkar inte ha det såhär, hur gör man?

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Enligt hur jag själv amatörmässigt lyckats analysera min situation har jag varit deprimerad i ca 1,5 år nu. Av att läsa ett par andra trådar här förstår jag att min situation är långt mindre allvarlig än mångas och att många varit deprimerade mycket längre, men jag kan ändå inte hjälpa att känna att det nu har gått så lång tid att jag aldrig kommer att komma ur det här.

    Vissa dagar kan kännas helt okej, men när något gör mig ledsen rasar hela världen och jag förstår inte hur jag ska orka fortsätta. Ibland fungerar jag till synes normalt när jag tvingar mig själv sysselsätta tankarna. Ibland är jag rädd att göra något dumt. Vården har inte visat något intresse av att hjälpa mig, sist jag var där erkände en läkare mitt problem men eftersom jag skulle flytta från Sverige kort därpå kunde de enligt honom tyvärr inte hjälpa mig. Jag vet inte hur jag ska lyckas ta mig ur det här. Det var ett par utlösande faktorer under 2016 och det har blivit en ond spiral där i princip alla viktiga relationer har rasat. Till och med min mamma gjorde det klart för mig att hon inte finns där för mig, min pappa finns inte med i bilden och mina morföräldrar som ofta fungerat som mina föräldrar är upptagna med sitt eget då min mormor sannolikt inte har långt kvar att leva. På något sätt lyckas jag stöta ifrån mig folk, och i nuläget känner jag att jag inte har någon som jag kan lita på eller anförtro mig åt. Jag känner mer och mer att jag aldrig kommer att klara det här ensam och samtidigt mer och mer att det inte finns någon i mitt liv som jag värdesätter eller som värdesätter mig, med min syster som undantag. Men jag kan inte lägga så mycket på henne för jag vet hur mycket det sårar henne och hon har mycket jobbiga saker som hon går igenom för tillfället också.

    Jag har aldrig känns mig så ensam, och jag kan inte se någon väg ut ur den här situationen.  Känner någon igen sig? Jag vet inte vad som gör mig glad längre, det mesta jag tar mig för får mig att känna mig ännu mer värdelös. Jag vet också att jag har det så mycket bättre än många, och hatar mig själv för att jag hatar allt med mitt liv.

    Jag har haft en strulig barndom men alltid trott att den bara gjort mig starkare. Jag har alltid varit stark, duktig och handlingskraftig. Jag har tappat allt det där och har ingen som helt tro på mig själv längre, och jag tror det är det som känns värst. Jag är numera en fullkomligt meningslös människa.

    Jag vet inte exakt vart jag vill med all den här lösryckta informationen, finns det någon som känner igen sig eller har något gott råd att dela med sig av tar jag tacksamt emot det.

    Jag hade också en jobbig barndom och trodde jag var stark och allt skulle lösa sig till slut. Men en dag fungerade inte det där ”det ordnar sig till slut” för mig och jag blev deprimerad och allt kändes meningslöst.

    Jag gissar att ingen människa kan klara sig helt ensam utan man måste till slut be om hjälp. Jag förstår att du inte vill lasta allt på din syster men kan ni inte finnas där för varandra? Det måste väl vara jobbigt för henne också om er mormor är döende? Annars är min erfarenhet att det bästa är att prata med någon utomstående. Så att prata här på forumet är kanske inte så dumt. Då behöver man inte ta personliga hänsyn.

    Jag hoppas att det inte är för att du tycker att du måste klara allt själv som gör att du känner dig så värdelös och hatar dig själv. Ingen människa klarar allt och inte blir det bättre av att racka ner på sig själv. Tror mig jag vet. Jag lyckas bättre och bättre att be det där självkritiska jaget dra åt … men jag vet också att det inte är lätt. Jag brukar tänka, hur skulle min imaginära bästis låta istället för den där kritiska rösten? Eller hur skulle jag själv trösta någon som är i samma situation som jag själv? Inte skulle jag vara så hård som jag är emot mig själv. Det är väl mitt enda råd.  Var inte så hård mot dig själv.

    Enligt hur jag själv amatörmässigt lyckats analysera min situation har jag varit deprimerad i ca 1,5 år nu. Av att läsa ett par andra trådar här förstår jag att min situation är långt mindre allvarlig än mångas och att många varit deprimerade mycket längre, men jag kan ändå inte hjälpa att känna att det nu har gått så lång tid att jag aldrig kommer att komma ur det här. Vissa dagar kan kännas helt okej, men när något gör mig ledsen rasar hela världen och jag förstår inte hur jag ska orka fortsätta. Ibland fungerar jag till synes normalt när jag tvingar mig själv sysselsätta tankarna. Ibland är jag rädd att göra något dumt. Vården har inte visat något intresse av att hjälpa mig, sist jag var där erkände en läkare mitt problem men eftersom jag skulle flytta från Sverige kort därpå kunde de enligt honom tyvärr inte hjälpa mig. Jag vet inte hur jag ska lyckas ta mig ur det här. Det var ett par utlösande faktorer under 2016 och det har blivit en ond spiral där i princip alla viktiga relationer har rasat. Till och med min mamma gjorde det klart för mig att hon inte finns där för mig, min pappa finns inte med i bilden och mina morföräldrar som ofta fungerat som mina föräldrar är upptagna med sitt eget då min mormor sannolikt inte har långt kvar att leva. På något sätt lyckas jag stöta ifrån mig folk, och i nuläget känner jag att jag inte har någon som jag kan lita på eller anförtro mig åt. Jag känner mer och mer att jag aldrig kommer att klara det här ensam och samtidigt mer och mer att det inte finns någon i mitt liv som jag värdesätter eller som värdesätter mig, med min syster som undantag. Men jag kan inte lägga så mycket på henne för jag vet hur mycket det sårar henne och hon har mycket jobbiga saker som hon går igenom för tillfället också. Jag har aldrig känns mig så ensam, och jag kan inte se någon väg ut ur den här situationen. Känner någon igen sig? Jag vet inte vad som gör mig glad längre, det mesta jag tar mig för får mig att känna mig ännu mer värdelös. Jag vet också att jag har det så mycket bättre än många, och hatar mig själv för att jag hatar allt med mitt liv. Jag har haft en strulig barndom men alltid trott att den bara gjort mig starkare. Jag har alltid varit stark, duktig och handlingskraftig. Jag har tappat allt det där och har ingen som helt tro på mig själv längre, och jag tror det är det som känns värst. Jag är numera en fullkomligt meningslös människa. Jag vet inte exakt vart jag vill med all den här lösryckta informationen, finns det någon som känner igen sig eller har något gott råd att dela med sig av tar jag tacksamt emot det.

    Du är inte ensam min vän. Jag känner en stor utanförskap och har alltid gjort… haft många och har en hel del vänner. Har familj och barn. Jag känner mig ändå ensam. Jag har jobbat i 15 år inom psykiatrin. Det har hjälpt mig en del.  Gör ett schema, följ det…. gör saker ”tvinga dig” det gör dig starkare… leta dröm och bekräftelse av dig själv och inga andra (lättare sagt än gjort)gå till en kurator eller psykolog … alltid skönt att prata av sig… och dela med dig och hjälp andra … det är en sak som alltid underlättar … 75% av befolkningen har någon form av psykiskt dåligt mående… så du är inte ensam…

     

    Någon form av regelbunden motion hjälper mer än vad man tror. Att prata ur sig med en utomstående och delvis med vänner betyder nåt.

    Finns stöd grupper IRL också. Fountain hus tex.

    Ett steg åt gången. Delfin ljud när man försöker göra mindfulness övningar.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.