Hem > Forum > Depression > Jag orkar inte fortsätta kämpa

Jag orkar inte fortsätta kämpa

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Jag är en 14-årig tjej som inte orkar mer.

    Jag var mobbad från förskoleklass upp till när jag bytte skola i 7:an. Jag har haft ett lågt skälvförtroende sen jag var liten och det har bara blivit sämre desto äldre jag blir. I 4:an började jag skära mig själv. I 5:an började jag få så stor ångest att jag började undra om allting inte skulle lösa sig om jag bara försvann. I början av 6:an bytte jag skola för att förhoppningsvis komma bort från mobbningen men hela min situation blev bara värre. Jag blev utfryst och grät mig till sömns varje natt. Men jag bytte sen tillbaka till min förra skola och gick ut mellanstadiet där. I 7:an började jag en ny skola och medans jag fortfarande hade problem med ångest och lite självmordstankar klarade jag mig relativt bra. Jag fick nya vänner och okej betyg.

    Men sen i slutet av förra höstterminen hände en sak när jag skulle hålla en presentation som jag fick väldigt mycket ångest över. Jag skolkade de sista dagarna på terminen utan att mina föräldrar fick reda på det men ville verkligen inte gå tillbaka till skolan på vårterminen.

    Jag försökte glömma bort vad som hände och fokusera på att njuta av min ledighet, jag lyckades tills början av det nya året.

    Jag tror aldrig jag mått så dåligt som jag gjorde då. Jag grät mig till sömns varje natt när ingen hörde och ville hellre dö än att gå tillbaka till skolan. Jag var nära att falla tillbaka i mitt självskadebeteende.

    Men jag kunde inte undvika skolan. Första dagen av skolan skolkade och låg hemma i sängen och grät istället. Men dagen efter behövde jag gå till skolan. Så jag gjorde det. Det var hemskt men jag gjorde mitt bästa i några veckor. Även om jag oftast inte klarade av att vara en hel dag i skolan utan att bryta ihop.

    Jag hade aldrig pratar med mina föräldrar om min psykiska hälsa men i slutet av januari sa jag till dem att jag mådde jättedåligt, för jag ville ha en chans att må bättre. Vi bokade en tid hos en psykolog i mars men inget blev bättre med min familj, det blev snarare värre.

    Mina föräldrar verkar inte fatta hur min psykiska ohälsa fungerar. De blir sura på mig nu och säger att jag är lat för att jag inte orkar gå upp ur sängen. De förstår inte att jag försöker mitt bästa, kanske för att jag inte berättat för dem om mina självmordstankar, men det känns omöjligt.

    I slutet av januari kändes livet omöjligt och jg började planera mitt självmord, jag skrev tillochmed mitt självmordsbrev. Men jag gick inte igenom med det, jag var för rädd.

    Nu är det mars och jag försöker att inte ge upp. Jag orkar inte gå till skolan längre och skolkar varje dag. Jag ser ingen mening med livet och hatar mig själv. Jag önskar att jag bara kunde sova och aldrig vakna.

    Ärn om jag nu har börjar gå hos en psykolog är det svårt, för mina föräldrars sitter med på varje möte. Och jag kan ju inte berätta för dem hur mycket jag skolkar och vill dö.

    Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är så trött på allting och orkar inte kämpa längre.

     

    Jag är en 14-årig tjej som inte orkar mer. Jag var mobbad från förskoleklass upp till när jag bytte skola i 7:an. Jag har haft ett lågt skälvförtroende sen jag var liten och det har bara blivit sämre desto äldre jag blir. I 4:an började jag skära mig själv. I 5:an började jag få så stor ångest att jag började undra om allting inte skulle lösa sig om jag bara försvann. I början av 6:an bytte jag skola för att förhoppningsvis komma bort från mobbningen men hela min situation blev bara värre. Jag blev utfryst och grät mig till sömns varje natt. Men jag bytte sen tillbaka till min förra skola och gick ut mellanstadiet där. I 7:an började jag en ny skola och medans jag fortfarande hade problem med ångest och lite självmordstankar klarade jag mig relativt bra. Jag fick nya vänner och okej betyg. Men sen i slutet av förra höstterminen hände en sak när jag skulle hålla en presentation som jag fick väldigt mycket ångest över. Jag skolkade de sista dagarna på terminen utan att mina föräldrar fick reda på det men ville verkligen inte gå tillbaka till skolan på vårterminen. Jag försökte glömma bort vad som hände och fokusera på att njuta av min ledighet, jag lyckades tills början av det nya året. Jag tror aldrig jag mått så dåligt som jag gjorde då. Jag grät mig till sömns varje natt när ingen hörde och ville hellre dö än att gå tillbaka till skolan. Jag var nära att falla tillbaka i mitt självskadebeteende. Men jag kunde inte undvika skolan. Första dagen av skolan skolkade och låg hemma i sängen och grät istället. Men dagen efter behövde jag gå till skolan. Så jag gjorde det. Det var hemskt men jag gjorde mitt bästa i några veckor. Även om jag oftast inte klarade av att vara en hel dag i skolan utan att bryta ihop. Jag hade aldrig pratar med mina föräldrar om min psykiska hälsa men i slutet av januari sa jag till dem att jag mådde jättedåligt, för jag ville ha en chans att må bättre. Vi bokade en tid hos en psykolog i mars men inget blev bättre med min familj, det blev snarare värre. Mina föräldrar verkar inte fatta hur min psykiska ohälsa fungerar. De blir sura på mig nu och säger att jag är lat för att jag inte orkar gå upp ur sängen. De förstår inte att jag försöker mitt bästa, kanske för att jag inte berättat för dem om mina självmordstankar, men det känns omöjligt. I slutet av januari kändes livet omöjligt och jg började planera mitt självmord, jag skrev tillochmed mitt självmordsbrev. Men jag gick inte igenom med det, jag var för rädd. Nu är det mars och jag försöker att inte ge upp. Jag orkar inte gå till skolan längre och skolkar varje dag. Jag ser ingen mening med livet och hatar mig själv. Jag önskar att jag bara kunde sova och aldrig vakna. Ärn om jag nu har börjar gå hos en psykolog är det svårt, för mina föräldrars sitter med på varje möte. Och jag kan ju inte berätta för dem hur mycket jag skolkar och vill dö. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är så trött på allting och orkar inte kämpa längre.

    God kväll här på MiND Forumet.

    * Har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

    * Jag hör VERKLIGEN att Du mår jättedåligt och behöver vägledning etc…

    * Jag undrar om Du träffar psykologen inom BUP / Barn- och Ungdomspsykiatrin ?

    * Har Du någon form av möjlighet att säga till dina föräldrar att jag vill tala ensamt med psykologen, jag tror Du skulle behöva göra det och då vågar säga om dina allvarliga självmordstankar som Du bär på dina axlar, alltså inne i din egna kropp?

    * Har Du någon bästis/väninna som Du kan vända dig till och prata med?

    * Har Du någon gång pratat med skolkuratorn eller skolsjuksköterskan om ditt mående?

    * Om Du vill prata ut med någon, och lufta lungorna, en form av prat-ventil så får Du mer än gärna höra av dig och skriva av dig till mig här på Mind Forumet…

    * SNÄLLA, MiND Volontärer eller Moderatorerna kan ni också svara i detta inlägg / tråd här ovan…

    Var rädd om dig och ta hand om dig också…

    Kramar…

    På återseende…

    Trådstartaren

    Hej igen snart 4 år senare; jag vet inte om folk brukar skriva updateringar till sina egna trådar men jag kände att det var viktigt för mig att göra det nu. När jag skrev denna tråden kunde jag inte föreställa mig att någonsin kunna vara riktigt lycklig igen. Mitt liv kändes som en enda mörk tunnel. Jag kände mig väldigt ensam och oförstådd.

    Jag kan inte pricka in exakt vad som förändrades – men genom mycket hårt arbete (som möttes av både upp- och motgångar) blev mitt liv sakta lite ljusare. Det var inte något som jag märkte över natten, men tyngden från mina axlar lyftes lite varje dag.

    Idag har jag förverkligat en dröm jag haft sedan jag var liten, jag har flyttat hemifrån och pluggar nu utomlands. Jag är väldigt nära och öppen med min familj och mina vänner. Jag älskar att läsa, skriva och att spela fotboll. Det finns saker jag brinner för och personer som jag älskar så mycket så att mitt hjärta gör ont. Trots att jag fortfarande tvivlar på mig själv och upplever ångest är jag lycklig.

    Det finns ingen riktig poäng med denna texten förutom att konstatera att det blev bättre för mig, trots att det i stunden kändes omöjligt. Och jag är så glad att jag är här idag för att uppleva det.

    (Sorry om detta lät som en jätte-cliché ad för mental health men detta är hur jag verkligen känner och jag är verkligen stolt över mig själv, puss och kram till er alla här på Mind. Hejdå!)

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.