Kort och gott: jag mår inte bra. Jag känner mig dålig för att jag inte orkar med något av det jag tycker att jag borde göra. Försöker och försöker och försöker igen. Känner mig som en brasa som brunnit ut för länge sedan, som jag förgäves försöker att tända. Det är bara kol kvar, inget brinner. Jag förstår inte hur jag ska orka. Men på något sätt gör jag väl det ändå.
Skäms över hur jag ser ut, skäms över hur min kropp inte orkar något längre, skäms över att jag inte får något gjort, skäms över att jag skäms.
Är rädd för framtiden. Är rädd för alla scenarior jag målar upp framför mig. Ingenting känns tryggt och säkert. Jag är rädd för att leva.
Det krävs så lite för att få mig helt ut balans. Det krävs så lite för att göra mig totalt utmattad. Det har alltid varit så. Andra människor verkar ha ett slags driv och en stabilitet som jag saknar. Jag vill så otroligt mycket men saknar helt resurserna för att genomföra något av det. Känner mig så totalt misslyckad. (Och givetvis kopplar jag mitt värde som person till mina prestationer…)
Jag vet så väl hur jag borde tänka. Men sedan står jag där ändå och faller i samma tankefällor gång på gång. Hur lever man när man inte orkar leva?
