Jag känner mig klar

Jag känner igen mig i att inte kunna känna lycka när man tycker att man borde. Två exempel är dels när jag tog studenten och dels när jag träffade min första partner. Med studenten var det att jag föreställt mig hur jag i gymnasiet äntligen skulle få vänner, att studenten skulle bli jätterolig och att den skulle efterföljas av att jag skulle resa ut i världen med de jag träffat under gymnasietiden. Men väl på studentdagen stod jag istället där utan någon att fira med och tiden efter det innehöll inga roliga resor utan jag gick istället i två år på soc. Några år senare träffade jag en jättefin kille som verkligen älskade mig, men upptäckte då att jag egentligen ville leva ett annat liv, och vara med en kvinna. Varför, varför, varför skulle detta hända mig efter all ensamhet jag upplevt och jag äntligen träffade någon som älskade mig? Jag var så trött och ville inget annat än att det skulle vara rätt så jag kunde få ankra och äntligen känna mig lycklig. Ville inte heller vara den enda icke- heterosexuella i släkten och varför just jag dessutom? Och hur skulle jag någonsin kunna träffa kärleken? Dessa och flera andra erfarenheter i livet har lärt mig att det sällan blir som man tänkt sig. Att jag inte kan planera för lycka. Jag kan inte heller styra över mina känslor eftersom de inte tar någon hänsyn till situationen. Glädje är alltid någonting oplanerat och spontant. Att tänka “nu borde jag vara lycklig” är det som gör mig olycklig.

Red Simyna skrev:

Blir lite orolig när jag läser det du skriver. Önskar jag kunde lyfta bort din smärta och lidande! Kan även känna igen lite att jämföra sociala relationer med tidigare relationer man haft och då känna att inget är lika bra. Nu är jag 36 år och kan faktiskt ångra att jag avvisad en hel del (vi pratar kanske hundra stycken) människor genom åren. Börjat numera uppleva det som att många fler människor än vad jag först tror faktiskt kan ge något tillbaka som gör att jag kan uppskatta kontakten – med tiden. Kan du försöka ge de en till chans? Tror helt ärligt på att sällskap oftast är mycket sundare att vara i, även om det inte är pure joy, än ensamhet? Tänk om de här personerna positivt överraskar dig!

Ja, jag kanske får ge det en chans till. Kanske underlättar om ett tag framöver också när coronakrisen är över (även om det är ett bra tag tills dess). Men då kanske det händer lite mer på campus.

Anonym skrev:

Vill först säga att du är så STARK! 😇 Läst allt du skrivit och det märks vilken fighter du är. Att du gång på gång letar efter lösningar och hittar vägar, så grym! Även en fighter behöver lugn, få slappna av, ventilera med någon som förstår och få släppa kontrollen och känna alla känslor som dyker upp. Känner själv att jag kan vara ensam i mina tankar och just nu är ett sånt tillfälle. Därför jag gick in här på Mind. Men du! 😊 Ta ett djupt andetag, känn in stoltheten i vad du redan gör idag och försök känn in tacksamhet över det du har. Det är lätt att fokusera på det som saknas och därför blir man nere. Ta dag för dag och se om du kan tillåta dig själv att sänka ner axlarna, slappna av och släppa tankar på framtiden just här och nu. Dina tankar behöver få skingra sig lite. Vad gör dig glad eller avslappnad? 😊 Jag tror på dig! Skriv gärna när du vill, pratar gärna med dig

Det är så svårt att försöka släppa oron och släppa tankarna kring framtiden när det är som det är just nu. Men du har helt rätt, de här tankarna gynnar mig inte alls och tillför inte något till min vardag. Jag ska försöka släppa lite på plugget och våga lägga lite fokus på mig själv. Kanske börja träna igen. Jag hoppas bara att alla pusselbitar faller på plats snart, eller i alla fall nånting så jag kan känna någon slags glädje i vardagen.

Indigo Qugugo skrev:

Jag känner igen mig i att inte kunna känna lycka när man tycker att man borde. Två exempel är dels när jag tog studenten och dels när jag träffade min första partner. Med studenten var det att jag föreställt mig hur jag i gymnasiet äntligen skulle få vänner, att studenten skulle bli jätterolig och att den skulle efterföljas av att jag skulle resa ut i världen med de jag träffat under gymnasietiden. Men väl på studentdagen stod jag istället där utan någon att fira med och tiden efter det innehöll inga roliga resor utan jag gick istället i två år på soc. Några år senare träffade jag en jättefin kille som verkligen älskade mig, men upptäckte då att jag egentligen ville leva ett annat liv, och vara med en kvinna. Varför, varför, varför skulle detta hända mig efter all ensamhet jag upplevt och jag äntligen träffade någon som älskade mig? Jag var så trött och ville inget annat än att det skulle vara rätt så jag kunde få ankra och äntligen känna mig lycklig. Ville inte heller vara den enda icke- heterosexuella i släkten och varför just jag dessutom? Och hur skulle jag någonsin kunna träffa kärleken? Dessa och flera andra erfarenheter i livet har lärt mig att det sällan blir som man tänkt sig. Att jag inte kan planera för lycka. Jag kan inte heller styra över mina känslor eftersom de inte tar någon hänsyn till situationen. Glädje är alltid någonting oplanerat och spontant. Att tänka ”nu borde jag vara lycklig” är det som gör mig olycklig.

Vad skönt att inte vara ensam om att känna att inget blir rätt, och vad skönt att det blev bra för dig till slut. Jag tror att jag blir stressad över att jag är så orolig över min nuvarande situation och framtiden när man ser alla andra leva sina liv, men det är skönt att bli påmind om att det finns andra som förmodligen också befinner sig i en tuff situation och att bitarna till slut kan falla på plats. Jag ska försöka släppa allt fokus på min egna situation och bara försöka flyta med. Och hoppas att allt faller på plats, när det väl gör det. Jag hoppas bara att jag har drivkraften kvar tills och om det händer.

Tack igen för alla svar. Det värmer! Jag känner att jag kanske ska ringa psykiatrin ändå då de här tankarna tynger mig väldigt mycket.

Jag tycker det låter som en bra idé 😊

Jag behöver själv se till att få mer regelbunden kontakt med en psykolog.

Känner igen mig i mycket av det du beskriver.

Du är klok och du är modig!

Kan också känna mig ensam i mina tankar kring framtiden och att jag vill veta hur allt ska landa. Som du beskrev är det viktigt att ibland våga släppa lite på kontrollen och flyta med. Våga känna tillit.

Önskade att vi kunde bolla lite tankar!

Kram till dig!

Vad bra att du söker hjälp! Jag tror att du just nu ser världen lite utifrån dina ledsna glasögon. När man mår dåligt kan det vara svårt att föreställa sig hur det känns att må bra och tro att det aldrig kommer att hända. Att du sörjer över allt du inte har fått är naturligt. Att sorgen kommer när du äntligen nått ditt mål med att komma in på din drömutbildning kanske beror på att du tidigare haft för fullt upp med att överleva för att kunna sörja ordentligt. Att du känner dig trött och sliten efter allt som varit är inte konstigt. Massa kramar och var rädd om dig!