Hem > Forum > Depression > Jag känner mig klar

Jag känner mig klar

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 19 totalt)
18
  • Jag växte upp i ett väldigt trasigt hem med mina två andra syskon. Utåt var allt bra, mina föräldrar arbetade hårt för att integrera sig i Sverige och vi var en riktig ”arbetarfamilj”. I en positiv bemärkelse. Själv föddes jag här, med mina andra syskon.

    Min pappa missbrukade alkohol och misshandlade både mig och mina syskon. Min mamma likaså. Helt andra värderingar gällde inom hemmets väggar och jag var alltid i vägen, aldrig älskad. Mina föräldrar separerade till slut men problemen fortsatte på olika håll i stället, och jag mådde så dåligt så jag tog ut det i skolan. Lärarna ringde efter varje skoldag hem för att skälla och det resulterade i ännu mer stryk när jag kom hem. Men jag kunde inte rå för mina känslor. Jag orkade inte mer.

    Min mamma träffade sedan en svensk man som verkade helt okej i början, men visade sig senare vara ett svin. Han kunde inte hantera sin ilska och kunde ta stryptag om mig eller mina syskon helt utan anledning. Mamma försvarade honom i flera år men fick till slut ett ultimatum och valde att separera igen. Men hon träffade honom ibland ändå, men i alla fall utan vår närvaro.

    På högstadiet så blev jag deprimerad men träffade en otroligt bra psykolog och kurator. Jag fick hantera mitt trauma. Jag fick smälta all den smärta jag genomgått och det trauma som förföljt mig i flera år. Efter min första suicidattack kunde det bara bli bättre, nu skulle det vända.

    Jag pluggade hårt och arbetade ständigt för en förbättring. Hoppade mellan att bo mellan föräldrarna. Ibland hos min stödfamilj som sedan slängde ut mig. Bodde på skolan. Allt var kaos. Fullständigt kaos.

    Men trots allt slit, mina suicidtankar på både högstadiet och gymnasiet, allt flyttande överallt, så räckte betygen till att komma in på läkarprogrammet. Det var mitt enda mål. Att få lämna orten jag bodde i, att få göra någonting nytt. Göra någonting jag brinner för. Göra någonting för mig själv.

    Jag är nu snart ett år in på min utbildning och känner mig mer ledsen än någonsin. Studierna är tuffa och jag har inga kompisar alls. Ensamheten äter upp mig inifrån och jag känner att jag vill flytta tillbaks till den där lilla orten jag kommer ifrån, men det är ju orten jag arbetat så hårt att komma ifrån.

    Jag har arbetat natt som dag, dygnet runt, alla dagar i veckan, sen sjuan på högstadiet att komma dit jag är idag. Jag har varit tvångsinlagd, utkastad och misshandlad men har alltid ställt mig upp och kämpat hårdare. Men nu kommer samma känsla tillbaka. Jag orkar inte mer. Den här gången känner jag mig inte lika ledsen heller. Bara tom. Jag känner mig klar.

    Jag är inte besviken på mig själv. Jag är otroligt resultatinriktad och självkritisk som person, som alltid hackar ner på mig själv. Men jag är faktiskt stolt, att utifrån de här förutsättningarna, gjort mitt bästa och kommit dit jag är idag. Jag gjorde verkligen mitt bästa. Men det är helt enkelt inte tillräckligt. Jag behöver vänner, kärlek och ett stabilt liv. Men jag är på samma plats jag var för flera år sedan och inser att det helt enkelt inte har hållit för mig. Jag har gjort mitt absoluta bästa men det har inte räckt. Och jag känner mig klar. Jag orkar inte mer.

    Jag orkar inte vända mig till psykiatrin igen. Jag orkar inte berätta för de få jag känner att jag är tillbaks i en depression. Jag har inte kraften att göra ett nytt försök och orken att vara på samma värdelösa plats om sex år till. Jag ser bara hur åren går förbi medans andra lever sina bästa liv.

    Det enda som håller kvar mig just nu är mina syskon, men jag känner att jag måste tänka på mig själv och bara släppa taget. Skulle jag försvinna skulle det knäcka dem, ett tag, men jag är under enorm press jag också. Om jag bara visste vad jag vill göra och hur jag går vidare.

    Kan det vara så att du just nu är psykiskt utmattad, och därför känner som du gör? Det är viktigt med stöd när man inte är psykiskt stabil, så jag rekommenderar dig ändå att vara öppen med ditt mående. Du har kommit så långt med dina uppoffringar och jobbat hårt med att förstå och komma ur ditt trauma, som medfört så mycket smärta. Du skriver att du längtar tillbaka till den lilla orten du en gång lämnade- vad är det där som du saknar idag? Och varför skulle du inte kunna flytta tillbaks dit, om det är det du önskar?

    Avatar

    Blue Puvyso du har haft en svår uppväxt. Erfarenheter av kärlekslös behandling i barndomen kan göra att man värderar sig själv i prestation eller dövar känslor av exempelvis tomhet med att överprestera. Stämmer det för dig? Det är otroligt positivt att du hittat din grej och det du brinner för och att du kan se bedriften i allt du åstadkommit i ljuset av dina förutsättningar. Du har all anledning att känna dig stolt. Men det låter samtidigt som att du just nu saknar balans mellan studier och annat som är viktigt för dig i livet, och vila. Är det så att du behöver hjälp med att sluta fly från känslor och istället bara få vara och acceptera det du känner, och efter allt du varit med om, träna på att våga lita på andra, visa dig sårbar och släppa in kärlek i ditt liv? Du uttrycker att du vill ta ditt liv och det är allvarligt och jag hoppas att du du söker stöd eller hjälp trots att det känns svårt, eftersom du behöver det.

    Trådstartaren

    Kan det vara så att du just nu är psykiskt utmattad, och därför känner som du gör? Det är viktigt med stöd när man inte är psykiskt stabil, så jag rekommenderar dig ändå att vara öppen med ditt mående. Du har kommit så långt med dina uppoffringar och jobbat hårt med att förstå och komma ur ditt trauma, som medfört så mycket smärta. Du skriver att du längtar tillbaka till den lilla orten du en gång lämnade- vad är det där som du saknar idag? Och varför skulle du inte kunna flytta tillbaks dit, om det är det du önskar?

    Även om livet var hårt så hade jag ett mål. Att komma in på läkarprogrammet och fullfölja min dröm. Även om det var tufft då så var detta min drivkraft, men nu när detta är borta så känner jag ingenting. Helt likgiltig inför allt. Jag saknar också mina kompisar som jag hade på högstadiet, på gymnasiet blev jag ganska isolerad, passade inte in och var lite i skymundan på grund av allt annat. Fokuserade typ bara på plugg. Nu är jag här, i en helt ny stad, fullföljer förvisso min dröm men är helt ensam och tom.

    Jag kan inte flytta tillbaks, det känns som att ge upp. Jag har ju arbetat hela högstadiet och gymnasiet att ta mig hit, det här skulle ju vara min räddning? Jag skulle få kompisar, plugget skulle vara kul och jag skulle bli läkare. Allt skulle bli bra. Men jag har ingenting. Skulle jag flytta hem skulle det vara ett enormt misslyckande, skulle inte få jobb (kom inte in på höstterminen så fick vänta till våren och då sökte jag bara jobb, och fick inget), alla skulle fråga varför jag flyttade hem och jag vet inte riktigt vad jag skulle göra där? Jag ska ju vara här. Tror jag.

    Trådstartaren

    Blue Puvyso du har haft en svår uppväxt. Erfarenheter av kärlekslös behandling i barndomen kan göra att man värderar sig själv i prestation eller dövar känslor av exempelvis tomhet med att överprestera. Stämmer det för dig? Det är otroligt positivt att du hittat din grej och det du brinner för och att du kan se bedriften i allt du åstadkommit i ljuset av dina förutsättningar. Du har all anledning att känna dig stolt. Men det låter samtidigt som att du just nu saknar balans mellan studier och annat som är viktigt för dig i livet, och vila. Är det så att du behöver hjälp med att sluta fly från känslor och istället bara få vara och acceptera det du känner, och efter allt du varit med om, träna på att våga lita på andra, visa dig sårbar och släppa in kärlek i ditt liv? Du uttrycker att du vill ta ditt liv och det är allvarligt och jag hoppas att du du söker stöd eller hjälp trots att det känns svårt, eftersom du behöver det.

    Ja precis, jag förstår nånstans att det jag gör är bra och att jag duger som jag är men trots det värderar jag allt i prestation. Jag är aldrig nöjd. Får jag godkänt på tentan så ska jag alltid vara missnöjd och ha fler poäng. Skulle dö av att få underkänt på en tenta. Är alltför resultatinriktad och det tar bara kål på mig själv, har arbetat i flera år på att försöka se mina egenskaper och min personlighet i stället för prestationer men det är bara nånting jag inte lyckas med.

    Jag har bara så svårt att acceptera som det är. De få som vet att det går trögt för mig säger att sånt kommer släppa, men det har ju gått ett helt år! Och jag orkar inte mer. Hur länge ska man behöva fajtas och kämpa innan det blir bra? På högstadiet så sa folk att gymnasiet skulle bli mina bästa år i livet. Det blev det inte. Och verkligen inte universitetslivet heller. Och jag blir bara så stressad och ledsen när jag ser folk hänga med massa vänner, leva sina bästa år medans jag kämpat i sex år och fortfarande känner såhär. Att jag inte kommer någonstans. Att jag fortfarande känner mig ensam och att jag fortfarande inte vet vad jag ska göra just nu, när jag inte känner mig hemma där jag är just nu. Jag pallar inte mer. Jag tror inte på folk längre när de säger att allt kommer bli bra. För det kommer det inte bli för mig, jag har kämpat tillräckligt.

    Trådstartaren

    Vill också tacka till er som svarat. Känner mig bara ensam när jag kommer hem och jag har ingen möjlighet att ventilera det jag känner. Tack för att ni tar er tid att svara.

    Tror vi alla kan känna oss ensamma, missförstådda och sorgsna över att livet ibland inte blev som det var tänkt från början. Trots det fortsätter sökandet, och det finns faktiskt tillfällen i livet som är värda att leva för. Du har verkligen haft det tufft, och verkar ha det fortfarande- men jag ser en överlevare i dig. Önskar att du kunde se din egen styrka, och finna kraft just nu att orka ta dig vidare. ❣️

    Funderar lite på det du skriver. Jag tror det ganska ofta kan vara så att man mår dåligt av en anledning och oftast är den anledningen kanske något som behöver lösas och inte att man i klinisk mening lider av en depression utan rimlig orsak. Alltså att har en person ekonomiska problem och mår jättedåligt är det lätt att man går till en psykolog och ber om hjälp för sin psykiska hälsa men där det istället framförallt är sin ekonomi som behöver förändras!

    I ditt fall skriver du att du saknar vänner, kärlek och ett stabilt liv. Uppfattar det alltså som att detta är dina tre grundproblem just nu?

    Det handlar egentligen ingenting om din utbildning, din prestationer, ditt yrkesval.

    Utan det handlar om att du behöver kompisar när du pluggar, några att hänga med på fritiden för att uppskatta tillvaron mm.

    Frågan är där lite vad du kan göra för att få just detta.

    Kan det vara att gå med i någon hobby eller liknande? (kan förstå att det är ett irriterande förslag, ogillar själv när folk sagt så till mig). Men menar egentligen något som är ett första steg att hamna i ett socialt sammanhang?

    Säg att du skriver in dig på studentkåren och börjar jobba på studentfester om kvällarna? Jag tror det är skitkul! Eller sjunger i en studentkör? Tänker alltså på andra sammanhang där kanske inte dina klasskompisar är just men där du kan träffa andra studenter.

    Av egen erfarenhet har jag känt att när jag haft ett socialt nätverk så har tillvaron automatiskt känts rätt stabilt. Känner du också så? Eller vad är ett stabilt liv för dig?

    Trådstartaren

    Tror vi alla kan känna oss ensamma, missförstådda och sorgsna över att livet ibland inte blev som det var tänkt från början. Trots det fortsätter sökandet, och det finns faktiskt tillfällen i livet som är värda att leva för. Du har verkligen haft det tufft, och verkar ha det fortfarande- men jag ser en överlevare i dig. Önskar att du kunde se din egen styrka, och finna kraft just nu att orka ta dig vidare. ❣️

    Jag hoppas att du har rätt och att jag får njuta av de där stunderna snart. Tack för dina varma ord!

    Trådstartaren

    Funderar lite på det du skriver. Jag tror det ganska ofta kan vara så att man mår dåligt av en anledning och oftast är den anledningen kanske något som behöver lösas och inte att man i klinisk mening lider av en depression utan rimlig orsak. Alltså att har en person ekonomiska problem och mår jättedåligt är det lätt att man går till en psykolog och ber om hjälp för sin psykiska hälsa men där det istället framförallt är sin ekonomi som behöver förändras! I ditt fall skriver du att du saknar vänner, kärlek och ett stabilt liv. Uppfattar det alltså som att detta är dina tre grundproblem just nu? Det handlar egentligen ingenting om din utbildning, din prestationer, ditt yrkesval. Utan det handlar om att du behöver kompisar när du pluggar, några att hänga med på fritiden för att uppskatta tillvaron mm. Frågan är där lite vad du kan göra för att få just detta. Kan det vara att gå med i någon hobby eller liknande? (kan förstå att det är ett irriterande förslag, ogillar själv när folk sagt så till mig). Men menar egentligen något som är ett första steg att hamna i ett socialt sammanhang? Säg att du skriver in dig på studentkåren och börjar jobba på studentfester om kvällarna? Jag tror det är skitkul! Eller sjunger i en studentkör? Tänker alltså på andra sammanhang där kanske inte dina klasskompisar är just men där du kan träffa andra studenter. Av egen erfarenhet har jag känt att när jag haft ett socialt nätverk så har tillvaron automatiskt känts rätt stabilt. Känner du också så? Eller vad är ett stabilt liv för dig?

    Ja precis, det tyngsta är verkligen att jag känner mig ensam. Högstadiet trots allt kaos hemma var verkligen mina bästa år någonsin. Jag hade alltid vänner. Sen försvann allt. Jag har så svårt att komma in i grupper tills jag känner mig hemma och jag hamnar inte i något sammanhang här. Är helt ensam som gör att jag inte trivs där jag är just nu, och att jag dessutom kämpat så hårt att komma hit underlättar inte för jag hade så stora förväntningar att det här skulle vara min räddning. Och jag orkar inte att det här inte går vägen, jag har varit så isolerad i nästan ett helt år och om inte det här heller håller, då vet jag inte vad. Jag orkar bara inte. Jag har försökt hänga med på några aktiviteter men klickar inte med någon som på högstadiet.

    Depression eller inte så känner jag att efter all den här isoleringen och ensamheten är något jag inte klarar av. All oro över att det aldrig kommer bli bra trots allt jag försöker. Kan inte försöka hårdare nu. Jag känner mig ständigt ledsen och dödstankarna kommer titt som tätt.

    Blir lite orolig när jag läser det du skriver. Önskar jag kunde lyfta bort din smärta och lidande!

    Kan även känna igen lite att jämföra sociala relationer med tidigare relationer man haft och då känna att inget är lika bra. Nu är jag 36 år och kan faktiskt ångra att jag avvisad en hel del (vi pratar kanske hundra stycken) människor genom åren. Börjat numera uppleva det som att många fler människor än vad jag först tror faktiskt kan ge något tillbaka som gör att jag kan uppskatta kontakten – med tiden.

    Kan du försöka ge de en till chans? Tror helt ärligt på att sällskap oftast är mycket sundare att vara i, även om det inte är pure joy, än ensamhet?

    Tänk om de här personerna positivt överraskar dig!

    Vill först säga att du är så STARK! 😇

    Läst allt du skrivit och det märks vilken fighter du är. Att du gång på gång letar efter lösningar och hittar vägar, så grym!

    Även en fighter behöver lugn, få slappna av, ventilera med någon som förstår och få släppa kontrollen och känna alla känslor som dyker upp.

    Känner själv att jag kan vara ensam i mina tankar och just nu är ett sånt tillfälle. Därför jag gick in här på Mind.

    Men du! 😊 Ta ett djupt andetag, känn in stoltheten i vad du redan gör idag och försök känn in tacksamhet över det du har. Det är lätt att fokusera på det som saknas och därför blir man nere. Ta dag för dag och se om du kan tillåta dig själv att sänka ner axlarna, slappna av och släppa tankar på framtiden just här och nu. Dina tankar behöver få skingra sig lite.

    Vad gör dig glad eller avslappnad? 😊

    Jag tror på dig! Skriv gärna när du vill, pratar gärna med dig

Visar 12 inlägg - 1 till 12 (av 19 totalt)
18

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.