Jag känner inget

Jag har varit deprimerad i stortsätt hela mitt liv. Jag orkar inte längre.  Jag har försökt ta mitt liv 2 gånger. Men varje gång tänker jag på mina nära kära. Jag tänker alltid på alla andra helatiden.  Och jag vill tänka på mig själv. Men det går inte. Och det gör mig helt tom har ingen energi kvar. Snälla någon ge mig något råd.

<3 Det låter som att du inte blir tillräckligt sedd och förstådd av din omgivning och att det resulterar i de här känslorna av att inte känna någonting? Tror verkligen att när man finns där för andra men inte själv blir sedd och lyssnad på skapar det känslor av tomhet och kanske till och med att man börjar undra om man ens finns? Är det så för dig – om du vill säga?

Jag har alltid haft svårt att göra mig förstådd verbalt. Så jag håller heller tyst. Och sällan säger vad jag tycker. Och när jag väl gör det så förstår inte människor ibland vad jag menar.  Och detta  har gjort så att jag bara lyssnar på alla men ändå stänger in mina känslor. Och  ja det kan man kanske säga jag känner mig verkligen som att jag inte finns känner mig inte levande.

 

Tack för svar det betyder mycket för mig.

Jag förstår. Det låter som att det skapas mycket ensamhetskänslor av det också att andra inte förstår? Kan verkligen relatera. Nu tycker jag iofs att jag är verbal, och det du skriver är också jättelätt att förstå, men det här att vara i en omgivning som tar sig tid och faktiskt ställer lite följdfrågor, eller visar intresse att det man säger eller förmedlar är viktigt, är det oftast brist på verkligen. Tänker lite på det du skriver i huvudinlägget där hur man gör för att tänka mer på sig själv. Undrar lite om just det här att ta plats – lite mer kräva sin plats – skulle vara en väg framåt för dig? <3

Är ju inte rena kinesiskan tänker jag när man pratar om sitt inre utan min uppfattning är att människor generellt är lite lata och inte vill riktigt anstränga sig ifall de upplever något som pyttelite luddigt, att människan är ganska slapp i sin natur liksom? Vet inte om du håller med? I många år har jag iaf stammat t ex och även haft svårigheter att formulera mig. Det här gjorde andra narr av mycket, men när de höll på och folk skrattade åt mig så brukade jag fråga om de ändå inte hade förstått min poäng (trots att det kanske varit osammanhängande eller luddigt) och visst hade de gjort det. Dåså, svarade jag. Vad är det då ni tjaffsar om?

Med andra ord tror jag inte alls du är overbal, utan jag tror kanske inte du är i ett sammanhang där du ges det utrymmet att få berätta dina innersta känslor och får följdfrågor på det? Vet inte om det stämmer men en tanke jag fick bara när jag läste det du skrev <3

Du får finnas!

Jag känner mig verkligen ensam.  Jag har en vän som just sa dom orden du skrev angående att ta sin plats. Och kräva den, fatta aldrig först vad han menade men. Tror jag vet. Att kanske veta att även (mitt liv är lika viktigt som ditt)?

Jo jag håller med dig att människor är lata.och slappa.  Det kan göra mig så fruktansvärt arg. När människor inte respekterar varandras olikheter. Har själv blivit skrattad åt på grund av min osäkerhet. När det kommer till att våga prata högt i ett rum. För att vara rädd för att säga fel eller göra bort mig.  Har även dyslexi.  Så detta gör det även svårt för mig att formulera mig i skrift. Och det har väl hänt att man fått skit för man tydligen inte kan stava.

Och även allt du skriver känns så himla rätt liksom. Tack för du tog tid att skriva. Ska försöka tänka på att ta min plats.   <3