Hem > Forum > Depression > Jag hör inte hemma här

Jag hör inte hemma här

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Trådstartaren

    Jag hör inte hemma här på jorden, det finns ingen plats för mig. Jag borde aldrig fötts. Det känns som att jag har gått på övertid i flera år…

    ———————————————————–

    Jag blev först deprimerad som 17-åring. Som en blixt från en klar himmel så insåg jag att jag inte var som alla andra. Och redan senare samma dag tänkte jag första gången att jag ville dö.

    Jag har sedan fortsatt att vara deprimerad till och från ända framtill idag som 23-åring. Jag vet inte hur jag kommer ur min onda cirkel och det känns som att detta är mitt allmäntillstånd numera, som att det är den jag är.

    Det enda jag lever för är egentligen min älskade hund. Men samtidigt tycker jag att hon förtjänar bättre och att alla skulle må bättre om jag hitta ett nytt bra hem till henne och sedan tog mitt liv.

    allt är svårt härmed. jag bor på familjehem, men vad jag en gör  passar jag inte in. min panikångest blir starkare varje dag. 

    —————————————————————————————————————————————————————————————–

    vad kan livet ge mig? en så länge har den gett mig ett liv med mycket dåliga valhandlingar från andra. jag är 12år och mår inte bra

     

    Jag hör inte hemma här på jorden, det finns ingen plats för mig. Jag borde aldrig fötts. Det känns som att jag har gått på övertid i flera år… ———————————————————– Jag blev först deprimerad som 17-åring. Som en blixt från en klar himmel så insåg jag att jag inte var som alla andra. Och redan senare samma dag tänkte jag första gången att jag ville dö. Jag har sedan fortsatt att vara deprimerad till och från ända framtill idag som 23-åring. Jag vet inte hur jag kommer ur min onda cirkel och det känns som att detta är mitt allmäntillstånd numera, som att det är den jag är. Det enda jag lever för är egentligen min älskade hund. Men samtidigt tycker jag att hon förtjänar bättre och att alla skulle må bättre om jag hitta ett nytt bra hem till henne och sedan tog mitt liv.

     

    Jag kan förstå att allt känns så hopplöst, och att det numera känns som att detta är ditt riktiga jag, det normala, men jag kan säga dig att du har fel. Jag blev deprimerad när jag var 16, och depressionen pågick ända tills jag var 19. Allting kändes så hopplöst, jag hade ingen motivation till att göra något i livet, jag kände mig utanför, som att jag var så annorlunda jämfört med alla andra runt omkring mig. När tiden passerade insåg jag att det inte var något jag kunde göra åt saken, att detta var mitt liv, och hur den skulle förbli. Jag förstod senare att jag hade låst in mig själv i den tanken av att jag är ensam, och att det inte finns någon mening med det hela. Jag var så upptagen med att vänta på ett mirakel så att ja blev blind från att se all ljus som fanns omkring mig.

    När jag väl bestämde mig för att öppna upp mig för världen insåg jag egentligen hur bra jag hade det. Vänner hade jag, en underbar familj, jag fungerade helt perfekt utan några speciella sjukdomar, jag var en vanlig individ som hade ett normalt liv. Det enda som försämrade min syn av världen var jag själv, mina tankar och den här idén av att allt är så hopplöst, var det som bara förvärrade allting. Så det jag gjorde var att fokusera på det goda som jag hade, och utnyttjade det. Det enda som hjälper mot mörker är ljuset, så varför inte stanna i ljuset och utnyttja det? Se dig omkring, fokusera på dina vänner, din familj, din utbildning/jobb, tänk på hur mycket du egentligen har så kommer allt kännas bättre. Fokusera på det goda som du har livet.

    allt är svårt härmed. jag bor på familjehem, men vad jag en gör passar jag inte in. min panikångest blir starkare varje dag. —————————————————————————————————————————————————————————————– vad kan livet ge mig? en så länge har den gett mig ett liv med mycket dåliga valhandlingar från andra. jag är 12år och mår inte bra

    Ibland så kan det kännas som att man är så annorlunda jämfört med alla andra, men i de vissa fallen så är det egentligen inte så. Du kanske inte passar in med alla andra i din omgivning, att du ibland inser att jag inte vill göra det de gör, eller att de beter sig helt annorlunda till vad du egentligen vill göra. Men det bästa man kan göra är att smälta in i omgivningen, att mötas halvvägs, att varken du eller de i din omgivning behöver förändras helt, utan att ni bara möts halvvägs. Nästa gång du känner att du inte smälter in med dina vänner eller familj, bara försök att möta de halvvägs, prata lite om vad de gillar att prata om, gör som de gör även om du inte tycker om det. Visar du att du är öppen för de så kommer de en dag göra detsamma för dig. Allt kan kanske kännas så hopplöst, men det positiva är att du är så ung, du har hela livet framför dig, utnyttja dig och lär känna dig själv med tiden. Försök att smälta in även om du inte tycker om det, och jag lovar dig då att en dag så kommer du faktiskt smälta in på riktigt, där du verkligen kommer att vara som alla andra.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.