Jag har mått dåligt hela tonåren och vuxenlivet

Hej, livet började bra som tjej. Glad och liten, med en fläta så skuttade jag glad, ritade nyckelpigor och red hästar. Jag hade ett stort, stort hjärta och en stor empati för folk.

Sedan, kring tio års ålder, rasade min värld samman och nu tänker jag inte lägga till all familjeproblem jag kände.

Jag hade någon missbildning och en glapp mellan tänderna som gjorde att jag blev mobbad i skolan sedan jag var 9-10 år. Jag var inte ful (det är just det här som är min svaghet, jag placerar mig längre upp än vad jag egentligen ligger i), men just missbildningen fick folk att se lite skumt på mig, och sedan efter några månader så kom det en psykopattjej som började ge sig på mig när ett mobboffer hon mobbade slutade skolan. Jag var där och stödde mobboffret. Jag var den enda som visade känsla.

Och nu var hela skolan emot mig. Psykopaten mobbade mig och jag blev utfryst.

Att det här skedde när hormonerna började sätta igång gjorde det ännu värre. Jag ville ha en identitet men hur skulle jag få det om jag blev utfryst av alla?

Rasterna var ett helvete. Ångesten var stark. Jag hade inget att göra. Jag skämdes. Ingen såg mig där. Inte ens någon vuxen.

Jag plågades utav det här helvetet tills mitt andra år i gymnasium, för då fick jag min operation. Glappen försvann, ett normalt ansikte dök upp, jag såg ut som en prinsessa med blondbrun glänsande hår, gröna intensiva ögon, stora rosenröda läppar och ett vacker och varm leende. Helt plötsligt började tjejer vilja vara kompisar med mig och helt plötsligt ville både tjejer och killar vara i relation med mig.

 

Men, det var för sent!!!!!!!!!!! Ångesten hade stängt av relationsdelen i min hjärna. Åratal av mobbning och utfrysning gör så här mot folk. Tänk er, skolan är en stor del av ert unga liv, och ni blir utfrysna. Vad händer efter några år? Japp, 0 självförtroende:(((((((

Jag kände en ilska byggas inombords. Nu blev jag accepterad för att jag hade blivit söt? Om jag var som förr, skulle jag fortfarande vara mobbad. Jag borde ha blivit glad, men min hjärna hade utvecklat misstänksamhet mot folk. Den misstänksamheten utvecklades samtidigt som min kropp gick mot tonåringsfasen och identitetsfasen, så det är där permanent.

 

Jag klarade av gymnasiet och försökte hitta ett jobb. Det gick inte. Det kändes som alla var falska för att jag hade blivit vacker. Jag hade för stor ångest, jag känner mig falsk. Jag kunde bara ta timjobb i någon butik. Det gick inte mer. Jag hade tänkt bli kär i någon men jag valde att avstå dejter efter kontakt. Jag insåg att jag hade stora problem.

 

Jag tog kontakt med läkare och fick depressionsmedicin utskrivet.

Dessa fungerade inte. Testade först något som skulle ge mig en balans i hjärnan. Jag blev slö, vart fortfarande som jag var, sov länge, orkade inte göra något alls och slutade med det.

Sedan kom nästa, en som gav balans till två st ämnen i hjärnan. Vet ni vad, det fungerade först. Jag kände eurufori, i typ en dag. Sedan inget. Alla känslor försvann en efter en. Jag fick en extrem yrsel i ena ögat också. Jag väntade i något år för förbättringar men icke. Bort med det:(

 

Nu sitter jag här och funderar vad det är för fel på mig. Det känns som att min hjärna har byggt en försvar mot yttre hot som jag inte kan ta bort.

Jag känner mig innerst inne värdelös, men skyddet har gjort så att jag värderar mig själv som en viktig prinsessa. Jag är mer viktigt än vad jag är egentligen! Det är nog hjärnans sätt att beskydda psyket.

Eftersom det har permanent påverkat mitt liv på något sätt så undrar jag hur folk som blivit illa behandlade sedan ung barndomsålder är?

 

Jag har ingen chans att ens komma i en relation!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Min hjärna har totalt blockerat det. Och om jag kommer in i det, hur reagerar min hjärna? Kommer jag att vara glad, eller kommer jag att trycka ned personen så att jag blir ensam igen?

 

Vad är det för tillstånd jag har? Jag vet inte. Är det depression? Jag vet inte. Medicinerna hjälper knappt. Terapi tror jag är helt uteslutet på grund av “jaget” jag har skapat för att beskydda mig själv. Det är ett skal som inget kan penetrera och jag tror att jag aldrig kan ändra det på grund av omständigheterna.

 

Jag känner mig totalt värdelös dock inför hela världen (förutom de som älskat mig sedan jag var liten). För alltid. Jag skadar inte mig själv och jag är inte suicid, för att jag har haft kärlek i mitt liv, vilket är det absolut finaste man kan få. Allt som kom med mobbningen känns som det inte funnits i mitt liv. Och inte vuxenlivet heller!

 

Jag tänkte bara visa vad mobbning gör med en människa. Och att helt plötsligt bli snygg och accepterad hjälper inte. Jag har ju inte ens VALT att bli snygg, OCH jag önskar innerst inne att folk såg ens hjärta istället för ens yttre!!!!

Jag är snart 40 och blev utsatt för länge sedan, så jag antar att skolan har tagit mobbning seriöst nu. Tack för att ni gör det. Så flera slipper bli som mig eller värre.

 

Hej o tack för din berättelse. Känner igen stora delar av det du berättar. Grundskolan var bra för mig. Hade bra vänner och livet var som det skulle. Jag föddes med skelögdhet men det visade bara dig när jag var trött.
Alla i grundskolan accepterade min defekt.

Gymnasiet blev ett helvete för mig. Några ”häftiga” killar från grannbyn såg sin chans att trycka ner mig. Jag gav svar på tal men den energin ebbade ut till slut och jag drog mig undan på rasterna.

Nu var det dags för värnplikten
Äntligen tänkte jag. Nya människor och nu slipper jag mobbningen….
Eller hur….
Gröntjänsten (de första 3 månaderna i grundutbildningen) gick bra. Men sen när min befattningsutbildning började och jag verkligen älskade att köra lastbil och gav allt för det. Det var ju inte populärt hos mitt gruppbefäl.
Den jävla idioten tog ledningen och fick med sig några av de ”coola” och satte igång ett drev mot mig.
Där började livet rinna ur mig sakta. Jag ville dö, ville slippa livet. Blev mer o mer ensam.

Träffade en tjej som jag verkligen älskade. Hon blev min värld. Gjorde allt för henne och gav allt för henne.
Det var tydligen inte bra för det utnyttjade hon och trissade upp mig att prestera mer mot henne. Mina handlingar dög inte och jag skulle ge mer o mer av mig själv. Jag fick bara ”smulor” tillbaka.
Hon blev gravid och födde en dotter. Orkade 1 år efter dottern föddes sen flyttade jag ut. Jag var ensam
Den första natten i nya lägenheten var nog den bästa dagen o mitt liv nånsin. Det var tyst, jag fick vara ifred, se på vad jag ville på tv.

Livet rullade på någorlunda smärtfritt och jag rättade till mina ögon och jag blev accepterad av alla.
Jag är med i Hemvärnet nu. Trivs som fisken i vattnet och många ser upp till mig. En känsla som jag ska vårda ömt och inte utnyttja till min fördel.
Är snäll mot alla och vi har otroligt roligt.

Livet blev bra till slut