Hem > Forum > Depression > jag har en månad kvar att leva

jag har en månad kvar att leva

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Jag är snart 21, jag har spenderat varje dag sen jag var 3 på att överleva, jag har kämpat, jag har gått i alla typer av terapi. Psykiatrin har försökt och försökt och jag har fortsatt kämpa. Jag tror inte dem har gett upp på mig, jag tror dem bara inte ser mig längre. Jag tänker att de är okej, jag vet inte en människa på jorden som ser mig. Jag tycker inte synd om mig, jag har gjort så gott jag kan de har andra också gjort. Jag är inte uppgiven, jag är inte ”självmordsbenägen”. Jag skulle likna mig själv med nån som ligger på hospis, dem vet att slutet är nära, alla har gjort de dem kan och jag har förlikat mig med att de inte är långt kvar, för jag har gjort allt klart nu. De finns inget mer jag vill ha ut av livet. Jag vet inte hur jag ska dö än, och jag tänker inte oroa mig över hur jobbig handlingen att göra de kommer att bli, jag har en månad kvar. Jag vet inte vad jag vill spendera min tid på, jag är ju redan död på ett sätt. Jag vill inte ha nåns sympati, jag vill inte ha nån som säger att de blir bättre för även om de är sant för dem flesta så är jag undantaget, om jag inte mår dåligt över de, så får ingen annan göra de heller. Det är bara min tur, jag vet att de är så, för jag är den enda som kan veta.

    Oj, blir bestört när jag läser det du skriver. Jag hör vad du säger och jag försöker acceptera det – smälta. Men jag gillar det inte. Jag gillar inte att du tänker och känner på det här sättet. Vill att du ska leva. Jag är själv en person som varit med om alldeles för mycket och det värsta jag vet är när såna som ”oss” går under, tar livet av sig. Det är en tragedi. Det är ett misslyckande av alla som inte kunde hjälpa och som inte kunde finnas där för att göra saker och ting annorlunda.

    Är det inte så att människor faktiskt kan göra varandra lyckliga också? På samma sätt som vi kan göra varandra djupt olyckliga och orätt? Men det öppnar upp för att lindring delvis litegrann kan finnas i möten? Hos människor. I ljuset. Och dit kan vem som helst hamna. Kanske tom ofta av en slump? En vacker dag får man upp ögonen för någon, kanske en granne, som inspirerar en pyttelitet, och så tar man sig igenom nästa dag också? Något kanske har väckts. Man har blivit lite, lite sedd och det är något underbart i det? Livet är också totalt oförutsägbart. Varje dag är ett stort blankt ark. Vem vet vad som komma skall? Vi har verkligen ingen aning, någon av oss. Och det är kanske det som kan vara tjusningen med livet också?

    Jag vill att du stannar och jag vill att du ger dig själv mer tid.

    Jag vill också att du stannar…

    Det är så svårt att veta vad man ska säga till dig som känner så så starkt. Vill inte att det ska vara något klämkäckt. Men varje mening jag formulerar i mitt huvud låter just det.

    Läser du poesi? Ibland tycker jag det kan vara skönt att vila i orden när jag är djupt nere.

    Snälla fortsätt leva… SNÄLLA. Kan verkligen inte be dig nog. Jag har varit i en position då jag varit stensäker på att jag inte borde leva längre. Jag tänkte att de endast är en tidsfråga nu tills jag gör något åt det. Som jag tackar min styrka varje dag för att jag inte tillät det att hända. Om jag hade tagit mitt liv hade jag aldrig fått gå igenom det fina som livet har fört min väg. Jag hade aldrig fått vakna på morgonen igen och känna hur gott morgonkaffet smakar på tungan. Jag hade aldrig fått promenera i en skog och känna friden av naturen. Aldrig hade jag träffat min flickvän och fått ta del av den lycka som hennes närvaro ger mig. Jag vill leva nu, och gud vad det kändes som att jag aldrig skulle vilja leva igen. Men jag VILL leva nu & det kommer du också. Jag lovar. Snälla stanna kvar, så kan vi skåla för din enorma enorma styrka någon dag. Du är så jäkla stark… fortsätt ett tag till bara så kommer du få mer styrka av de fina stunderna som väntar.

    Tack för att du delar med dig av dina djupa och ärliga tankar.

    Jag brukar säga: Tyck inte synd om! Tyck om! Jag tror att jag kan förstå att du inte tycker synd om dig själv, men då återstår det om du kan tycka om dig själv?

    Att överleva är inte alltid att andas och gå ett steg till. För mig är det mer som krävs för att jag ska överleva. Jag vill vara i ett sammanhang som passar mig som person och jag vill vara sedd, som du nämner att du inte blir. Här är du sedd. Vi ser dig. Vi hör dina tankar och läser mellan raderna hur du lider. Vi är många som lider/har lidit otroligt mycket och lyckats se en bättring någonstans emellanåt.

    Det är inte alltid som vården eller omgivningen har rätt expertis eller förmågor att ge den hjälp du behöver. I din text där du berättar om att du kämpat och testat alla typer av terapi vill jag av nyfikenhet utmana dig och fundera på om det finns något du inte testat? Det är inte lätt att ha koll på vilken hjälp som finns, och framförallt inte om de närmaste vårdgivarna inte kan tillfredsställa dig i omsorgen.

    I mina ögon är du en ung människa, ty det var ett bra tag sedan jag såg den siffran i födelsedagskorten. Det är sorgligt att du redan nu ska behöva ta ett så starkt beslut. Du skriver att du inte är uppgiven och inte självmordsbenägen, men jag kan inte låta bli att läsa in det i texten ändå. Hur sanningen är vet ändå bara du.

    I otroligt många år har jag också legat på ”hospis” och hamnar där emellanåt. Jag har testat många alternativ av behandling och måste säga att det inte var förrän efter 45 år som jag kom någorlunda rätt i diagnostik. Därefter har jag lättare kunnat få behandling för mina problem. Innan dess var det minst sagt jobbigt att behöva vara desperat och famla efter vad som helst för att få ro.

    Jag håller helt och hållet med dig om att endast du kan veta hur du mår. Vi andra kan bara gissa. Om du skulle må bättre av något så får vi inte reda på det om du inte testar. Frågan är om du har någon du kan prata med, alltså om dina jobbiga tankar och känslor? Du har/har haft kontakt med psykiatrin och kanske kan höra av dig till dem och berätta hur du känner och tänker? Kanske hjälper det inte fullt ut, men det kan lindra den svåra stunden.

    Jag kan inte jämföra mig med dig rakt av, men jag kan säga att mitt liv har hållhakar på mig. Jag har ansvar för andra människor i min närhet och jag har människor som älskar mig. Det gör att jag har svårt för att komma till det sista avgörandet. Kroniska självmordstankar finns hos mig, men de har efter alla år blivit något jag kontrollerar relativt bra.

    Vill jag att du ska leva? Jag vill inte bara att du ska leva och andas, jag vill att du ska leva gott. Ett steg i taget, och kanske acceptera att ditt liv ser ut så här just nu. Du har gjort något fint när du skrev här. Vi andra kan få lära känna dina jobbiga tankar och få reflektera kring det hos oss själva. Så klart får du pep-talk, för det är vad detta forumet bjuder mest på. Skriv gärna igen och berätta mer. Säkert är det fler än jag som är nyfikna på dig.

    Om du upplever att jag är provocerande eller obehaglig så ber jag dig att ta på dig de allra mysigaste filterglasögon du har och läsa om. Jag menar bara gott. Kram

    Fråga om du kan testa den nya medicinen som de prövar nu i Stockholms region. De har artificiellt skapat Psilocybin från psykedeliska svampar. De har sett en väldigt positiv effekt av den på personer som inte kan hjälpas av de andra behandlingarna som erbjuds i Sverige. När varken Terapi eller antidepressiva eller kombination av båda fungerar så ska man ta till psykedeliska substanser.

    Ungefär en tredjedel av alla de som går i Terapi i Stockholms region blir inte bättre trots Läkemedel och Psykoterapi enligt Johan Lundberg som är forskare på Karolinska, och är ansvarig för studien som lett fram till man vill testa dessa substanser i Terapi.

    Allt är inte spikat, detta året så ska det testas på människor med vanlig depression och se om det fungerar som en effektiv behandlingsmetod.

    Det mest positiva i studien är att det ger effekt redan några veckor efter en behandling och effekten håller kvar i flera månader efteråt. Detta är fördelaktigt eftersom det kan ta månader innan många känner av förändringar av vanliga antidepressiva och det är inte ovanligt att man mår sämre i början, och att man ibland får knapra i sig rätt många piller i veckan eller om dagen.

    Fråga om du kan testa den nya medicinen som de prövar nu i Stockholms region. De har artificiellt skapat Psilocybin från psykedeliska svampar. De har sett en väldigt positiv effekt av den på personer som inte kan hjälpas av de andra behandlingarna som erbjuds i Sverige. När varken Terapi eller antidepressiva eller kombination av båda fungerar så ska man ta till psykedeliska substanser. Ungefär en tredjedel av alla de som går i Terapi i Stockholms region blir inte bättre trots Läkemedel och Psykoterapi enligt Johan Lundberg som är forskare på Karolinska, och är ansvarig för studien som lett fram till man vill testa dessa substanser i Terapi. Allt är inte spikat, detta året så ska det testas på människor med vanlig depression och se om det fungerar som en effektiv behandlingsmetod. Det mest positiva i studien är att det ger effekt redan några veckor efter en behandling och effekten håller kvar i flera månader efteråt. Detta är fördelaktigt eftersom det kan ta månader innan många känner av förändringar av vanliga antidepressiva och det är inte ovanligt att man mår sämre i början, och att man ibland får knapra i sig rätt många piller i veckan eller om dagen.

     

    jag tror också på dessa svampar. jag har microdoserat svamp jag köpt på darknet. jätte lite i tee på morgonen sen en promand i skogen. det har verkligen hjälp. att vara ute i skogen i timmar hjälper mig att komma i andra tankar. få saker att hamna på plats. istället för att saker bara loopas runt och runt och inte komma någonstans.

    jag hoppas jag kunde träffa dig och ta med dig ut på promenader varje dag.

    du är älskad och kommer alltid vara det. jag lovar!

    Jag har också provat att microdosera svampar på illegal väg och det hjälpte! Har inte använt droger förut i livet så, har prövat nån gång men det är inget för mig. Men gör lite research på forskningen de gör på psilocybin som är den aktiva substansen, studierna verkar ha kommit längre i usa t.ex. Det har räddat livet på mig.

    Eftersom det tyvärr är olagligt i sverige så anmälde jag mig till en läkemedelsstudie med ketamin och det hjälpte mig också, ännu mer än svampar!! Var som att vända på ett mynt, från nattsvart hål där handla, duscha, äta var ett berg att bestiga till att fungera riktigt bra i vardagen!! Man behöver bara ta det en gång i veckan. Jag avslutade studien pga olika anledningar och tar det nu på icke legal väg, men gör det för att det hjälper mig med det psykiatrin inte kan. Det är också en livräddare! Enligt de få studier som gjorts ännu så återuppbygger ketamin nervbanor som skadats av tex depression (det kan göra det) när de studerat hjärnor i funktionell magnetkamera. Det verkar läka hjärnan. Har du TS prövat svamp eller ketamin?

    Du sätter ord på mina egna känslor, är också på hospis. Kan du känna hur otroligt sorgligt det är? Det gör jag ofta. Har som du kämpat sen barndomen, testat dom flesta terapier och nu verkar faktiskt även dom på psykiatrin gett upp på mig. Får inget stöd, bara medicin. Jag kan som du inte säga att jag inte lever om en månad. Även om man vill dö och inser att det är utvägen (särskilt när folk ger upp om en) så är viljan att leva väldigt djup. Konstigt nog.

    Jag trodde jag var ensam om den här känslan och gick in på forumet ikväll för att skriva ett liknande inlägg.

    Jag vill du ska vara kvar och jag joppas jag lyckas hålla mig kvar. När man tror man är som ensammast är man inte det.

    Vi kan försöka hålla ut tillsammans? Med alla här som också kämpar. Du ser hur många som bryr sig om dig.

    Dag för dag?

    Kärlek till dig!

     

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.