Jag förlorade allt för ett år sen. Jag fick flytta hem till föräldrarna efter uppbrott med partnern, förlorade jobbet och alla mina vänner hela livet vändes upp och ner. Jag träffade visserligen en ny partner men det enda vi gör är att bråka. Mycket pågrund av mitt mående. Det är som att vi båda stannar kvar bara för att. Jag har sökt hjälp och fått antidepressiva och ångestdämpande men de hjälper inte. Oavsett om jag ökar styrkan eller inte. Går i terapi men jag känner mig osynlig och oförstådd även där. Min familj är inte särskilt stöttande eller positiva. Jag känner mig så arg och tom på samma gång. Jag har börjat drömma om ”andra sidan” och får en känsla av frihet och trygghet, bara jag väljer att ta steget dit så skulle allt bli bra. En känsla jag fysiskt kan känna. En känsla som både är så skön och så skrämmande på samma gång. En känsla som lockar mig mer och mer. Jag valde att ta mitt liv och svalde många piller blandat med alkohol, men min partner hittade mig medvetslös och gjorde så jag tyvärr vaknade igen. Under tiden jag var medvetslös så kunde jag känna att jag gick på vägen mot andra sidan och för första gången på länge kunde jag känna mig lättad och fri. Vad får en att stanna kvar när man egentligen inte har mycket kvar? Hur hittar man tillbaka till att vilja stanna kvar i livet?
