Jag har bestämt mig men känner mig inte gladare

jag har kämpat i år. Slitit med hur jag hanterar men borde hantera livets upp och nedgångar sedan tonåren. Jag är nu 40+ och otroligt trött.

Så jag har bestämt mig för att det räcker nu. Jag har verkligen försökt men jag orkar inte mer. Jag har bestämt hur och när jag ska få avsluta livet. Men jag mår inte bättre. Jag är ledsen för att det är så jobbigt. För att jag inte vill dö men orkar inte leva. För att jag sviker de jag lämnar efter mig. För att jag ger upp. För att jag egentligen inte vill det. Jag har förstått att människor blir gladare och lättade när de bestämt sig. Varför fungerar det inte för mig?

//indigo

Enligt det som går att läsa av din text så verkar du verkligen inte må så bra. Men det kommer att ändra sig ännu en gång.

Har du kontakt med någon psykiatrisk mottagning eller vårdcentral? Kan det inte vara bra att ta kontakt med dem för hjälp med ditt mående? Har du någon familj som kan hjälpa dig att ta kontakt med vården?

Har du tankar på självmord? På MINDS självmordslinje telefon 90101 (öppet varje dag från 6.00 – 14.00) kan du prata med våra volontärer. Föredrar du att chatta eller maila så kan du hitta uppgifter om hur man kommer i kontakt med våra volontärer här på denna länk.

Om du behöver samtala med någon på natten så finns

Jourhavande medmänniska telefon 08-712 16 80 (öppet mellan 21.00 – 06.00)

Jourhavande Präst kontakt via larmnumret 112 (finns tillgängliga mellan 21.00 – 06.00)

vänliga hälsningar

MIND moderator

Anonym skrev:

jag har kämpat i år. Slitit med hur jag hanterar men borde hantera livets upp och nedgångar sedan tonåren. Jag är nu 40+ och otroligt trött. Så jag har bestämt mig för att det räcker nu. Jag har verkligen försökt men jag orkar inte mer. Jag har bestämt hur och när jag ska få avsluta livet. Men jag mår inte bättre. Jag är ledsen för att det är så jobbigt. För att jag inte vill dö men orkar inte leva. För att jag sviker de jag lämnar efter mig. För att jag ger upp. För att jag egentligen inte vill det. Jag har förstått att människor blir gladare och lättade när de bestämt sig. Varför fungerar det inte för mig? //indigo

Du är inte glad fast du bestämt dig, skriver du. Det beror med all säkerhet på att du inte gjort allt du ska göra i det här livet. Det är inte dags för dig att dö! Tänk på att dina mörka tankar bara finns just nu men det kommer ändras. Håll ut snälla du.

Berätta gärna lite om vad du kämpar med. Vi är många som vill stötta dig här.

Jag har hjälp. Har psykologsamtal, medicin, familj men ingenting tar bort hur dåligt jag mår. Det är jobbigt att andas. Det gör ont att bara vara. Jag existerar knappt. Jag har allt men depression sitter ändå tungt i mig. Ingenting hjälper. Jag orkar inte ha ont längre. Jag orkar inte. Det är något som är fel i mitt huvud och det finns ingenting som hjälper. Har t o m försökt skära mig men deg hjälpte inte heller. Alkohol hjälper inte. Sömntabletterna hjälper men bara så länge jag sover. Vaknar varje dag till ännu en dag av längtan efter att allt bara ska ta slut. Vara över.

Hur ska jag kunna utföra något när jag inte ens orkar ta mig till duschen. Och även om det går över så kommer jag att ramla ner hit igen. Det är det jag gör. Om och om igen. Men för varje gång är det jobbigare och svårare för mig att ta mig upp igen. Den här gången är värst. Men jag är säker på att nästa gång kommer vara ännu värre.

Döden känns som en befrielse. Jag behöver frid. Lugn och ro. Sova för evigt.

Då måste ta upp med din läkare att du behöver byta medicin. Har du testat flera olika antidepressiva? Förutom SSRI (som inverkar på serotonin) finns preparat som påverkar dopamin och noradrenalin. Voxra är ett exempel på en sådan medicin. SSRI fungerar inte på alla.

Hur är ditt matintag? Allt fler menar att vetemjöl, mjölkprodukter, gluten och socker påverkar psyket. Man kan få en förbättring i mående genom att utesluta detta och äta mycket grönt, fisk, nötter och frukt. B-vitaminer är också bra tillskott när man är deprimerad. Jag förstår att du inte har motivation nu när du är deprimerad men försök, det är värt att testa. Förstår om du inte klarar det men kanske kan din familj hjälpa dig att handla och laga maten? Jag orkar själv inte alltid äta så, men när jag gör det mår jag betydligt bättre.

 

 

Du sviker ingen. Du är inte skyldig att plåga dig själv så andra är nöjda.

Själv har jag också i princip bestämt mig och skaffat det som behövs. Jag vill dock ordna upp alla evt lösa trådar så ingen röra lämnas.

Nej, det är inte säker SSRI / SNRI hjälper. Mig hjälpte det inte ett dugg. Inte heller KBT och annat samtalstrams. De säger bara floskler och saker de lärt sig, från en bok. Inte heller att kosten kommer att fixa biffen eller träning, resor, hobbys och “socialt samvaro”. Jag har koll och ordning på allt detta och mig har det inte hjälpt någonstans.

Själv kämpade jag i  53 år och känner att jag har gjort mitt för andras skull och för min del, behöver jag inte plåga mig själv med denna tillvaro. Jag vägrar att acceptera att jag är livegen slav för de som väljer att vara kvar och plågas av sina liv för att sedan som belöning för sin kamp…få dö. Ofta ensamma, kroppsligt dysfunktionella på något hem.

Sorry att jag säger som det är för MIG, men det är också en verklighet. Sorry att jag inte kan servera rådet “ät probiotika” och “träna” samt “sov odentligt”…för att för mig gjorde det inte ett dugg.

Igår träffade jag en ny läkare. Hon lovade att jag kommer att må mycket bättre om ett år. Jag gav henne ett år. Jag väljer att tro på henne och har flyttat fram mitt datum ett år. För egentligen vill jag ju inte vara död i en evighet. Jag orkar ju bara inte leva så här.

Tack alla välmenande svar.