Hem > Forum > Depression > Jag förstår inte mina reaktioner

Jag förstår inte mina reaktioner

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • I somras fick jag plötsligt en stark panikångestattack som vägrade ge med sig, jag fick katastroftankar om att jag skulle få ångest över något jag inte kunde sluta vara rädd för och mina rädslor var konstanta men bytte skepnad. Under en vecka kunde jag inte äta, fick tvinga i mig näringsdrycker. Sen la det sig. Sommaren innan tog min pappa sitt liv, och nu i somras blev mormor dålig och stod i livets slutskede. I slutet av sommaren somnade mormor in och jag var där och höll henne i handen. Jag fick en panikångestattack efteråt och ångrade att jag varit med eftersom jag hela mitt liv haft en stark dödsångest, men när paniken lagt sig kände jag att det var tungt men att det varit rätt beslut att vara med.

    Några dagar senare åkte jag till Gotland för att studera och andra veckan gick jag ut för att cykla till skolan när hjärtat började slå helt okontrollerat snabbt. Det kändes inte som en panikångestattack utan som att det var stress som satt i kroppen. Försökte ligga ner och andas, försökte springa en runda men ingenting hjälpte. Det enda som lindrade var att gråta. Där började svårigheterna med att sova och äta igen, och jag fick hoppa av utbildningen. Jag kände att jag behövde fortsätta framåt och tog tag i ett mål jag haft i flera år och tatuerade armen, och dagen efter åkte jag till en kompis i Uppsala och där dippade jag fullständigt. Katastroftankarna satte sig i tatueringen, jag ångrade mig och hade sån ångest att ingenting kändes verkligt. Jag hade antidepressiva hemma sen tidigare och började ta dessa igen, och de följande veckorna var katastrofala. Jag åkte till min mamma och var där i en månad. Jag kunde knappt äta, jag vaknade varje morgon med brutal stress i min kropp och var tvungen att börja varje dag med att springa en runda upp och ner för trappor, jag kunde inte sova och min depression gav mig så mörka tankar att jag inte ville leva längre, även om jag absolut inte ville ta mitt liv. Flera dagar gick jag runt med en packad väska ifall jag skulle behöva skriva in mig på psykakuten. Mamma hade medicin mot ångest hemma och på min födelsedag när allt var som värst tog jag två och den eftermiddagen glömmer jag aldrig. Jag kunde känna glädje, jag kunde berätta för mamma vad som hände (till viss grad), jag kunde äta. Det var en sån enorm lättnad att veta att det inte alltid kommer vara såhär utan att det är kemi i hjärnan. Efter det tog jag en lugnande varje morgon i kanske fyra dagar, sen försökte jag härda ut igen. Jag kunde känna att de antidepressiva började verka genom att kvällarna kändes lättare och att de allra mörkaste tankarna försvann. Jag fick en snabb kontakt med en psykolog som jag pratade med en gång i veckan över telefon, men hon frågade mest hur jag mådde och upprepade som en bekräftelse det jag hade sagt.

    Sen åkte jag för att överraska min pojkvän som bor utomlands och varit iväg i en månad, men det gick inte alls som planerat. När jag kom fram var han jätteavvisande och svarade mig knappt. Jag fattade ingenting och min ångest var brutal, stressen i kroppen var konstant. Försökte hålla mig borta från de lugnande men vissa dagar var katastroftankarna och ångesten så vansinniga att jag fick ge med mig. Till slut träffade jag min pojkvän igen och jag var hos honom i några veckor. Efter någon vecka började morgonstressen försvinna och även om min pojkvän inte var så snäll alla gånger började jag må bättre. Sen fick jag jobb hemma i Sverige under högsäsongen och skulle arbeta på lager med bas hemma i lägenheten var inte varit i sen under sommaren och som jag hade sån oerhörd ångest inför att vara i eftersom den var så förknippad med pappa och sorgen efter honom. Men jag bestämde mig för att göra det ändå. Första veckan på jobbet var helt sjuk. Jag gick med katastroftankar och en känsla av meningslöshet och overklighet och grät mig till sömns i lägenheten. Jag blev rädd för allt och var rädd för att bli rädd, fick panikångestattacker på jobbet och var tvungen att ringa mamma. En kompis jag pratar i telefon med i princip dagligen tryckte på att jag borde ta lugnande men jag ville verkligen härda ut. Och efter första veckan började det kännas bättre att vara i lägenheten.

    Men under de sista dagarna jag var i lägenheten började jag gradvis känna att det blev sämre igen. Nedstämdheten kom tillbaka, känslan av meningslöshet. Då hade jag någon vecka tidigare ökat dosen av Sertralin från 50 mg till 100. Sen åkte jag till mamma över jul och där var det samma sak, dag för dag började det bli sämre, svårigheterna med att äta, katastroftankarna över tatueringen, ångesten. I förrgår åkte jag till en lägenhet i Stockholm som jag ska hyra i en månad för att försöka ta reda på vad jag gillar, brinner för, tycker är kul osv. och här har det fortsatt i en nedåtgående spiral. Vaknade igår med ångest, ringde min kompis och bara grät. Bestämde mig för att inte låta det ta över och gick in till en stand up-show igår men hade så ont i magen att jag fick gå hem igen. Idag vaknar jag med stress i kroppen igen, katastroftankar och med en kropp som skakar, har inte kunnat äta något. Min psykolog skickade en remiss till en annan psykolog som håller på med psykodynamisk terapi och mitt första samtal med henne är på måndag. Det här inlägget är kanske alldeles för långt för att någon ska ha läst det men jag kände att jag behövde skriva av mig.

    Är det någon som känner igen sig i den här typen av reaktioner eller har någon aning om vad det är som händer?

    <3 Kan det vara posttraumatisk stress? Tycker symptomen du beskriver tyder på det. Tänker att det inte vore en orimlig reaktion alls med tanke på din pappas självmord. Att det kanske varit en utlösande faktor.

    Det finns en jättebra bok som också många bibliotek tillhandahåller. Rekommenderar den varmt. Hyfsat tunn och lättläst. Jag läste den under en tid då jag hade ungefär samma problem som du har nu. Blev jättelugn av det. Kunskap kan hjälpa en. Om inte annat kan du annars utesluta att det handlar om just PTSD.

    PTSD : En handbok för Dig som drabbats av psykisk traumatisering som barn eller vuxen
    Anna Gerge & Kristina Lander

    https://books.apple.com/mt/book/ptsd-en-handbok-f%C3%B6r-dig-som-drabbats-av-psykisk-traumatisering/id1448149476

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.