Jag försöker verkligen!

[Purple Fuvaco]

Första gången jag skriver här på forumet och de kanske blir mycket text men vill skriva av mig lite.

Har under lång tid kämpat med psykisk ohälsa ca 20 år nu. Jag har haft bättre perioder och riktigt dåliga med långa sjukhus vistelser. De vården har gjort för mig är att de låtit mig vandra i cirklar. Mediciner i alla valörer, samtalskontakter som inte lett mig någon vart och förvaring men ingen har försökt att förstå vad som är fel på mig. Den biten har jag försökt lösa själv men det enda jag kommer fram till är att något är fel. Även under de bättre perioderna så har jag som en mörk skugga som hänger över mig och drar mig djupare och djupare ner i hopplöst mörker.

Jag försöker vara ”normal”, social, glad men allt är bara ett spel för galleriet. De tar sån otroligt stor energi och ork att hålla den där fasaden uppe så ofta kraschar jag helt då jag åter är ensam. Min konstanta nedåtgående spiral under dessa 20år har gjort att i dag så ser jag ingen mening med något längre och i stort sett har jag tappat allt socialt för att jag inte orkar med människor. Jag går inte utanför dörren om jag inte absolut måste och ingenting ger mig någon glädje. Jag känner mig alltid som en ” utomjording ” som desperat försöker att passa in. Men jag förstår inte de sociala koderna och det känns som att människor tittar på mig som något udda som inte ska vara där.

Jag försöker så mycket att bli en normal fungerande person men de leder mig bara till att glida längre och längre bort. Jag hör inte hemma här och vet inte hur jag ska kunna leva så. Det känns som att de snart bara är små spillror kvar av mig och snart kommer jag inte kunna försöka mer.

 

[Indigo Qugimo]

Det tar så fruktansvärt mycket energi,att försöka passa in,om man känner att man inte gör det.Fyrkantiga bitar passar ju inte i runda hål.Att försöka leva upp till en norm,som inte passar en,är ju också energikrävande.Men vad är det som säger att man måste vara som alla andra?Om man inte passar in i de sammanhang som man befinner sej i,så får man försöka hitta andra sammanhang.Människor har ju ett inneboende behov av att känna sej accepterade och delaktiga i ett sammanhang,men först får man försöka acceptera sej själv,vilket inte alltid är så enkelt.Ordet “normal” är egentligen det mest meningslösa ord som finns.Vad betyder det egentligen?Finns det nåt eller nån som är normal?Det betyder ju bara att man är som alla andra,medel,ointressant och tråkig.Är det nåt att sträva efter?Att vara normal?Ska man inte bejaka de egenheter man har?De är ju dom som gör en intressant,lite annorlunda,spännande,värd att lära känna och utforska.Tyvärr är människor rädda för det obekanta.Det är ju så mycket tryggare att bara vara i bekanta sammanhang,med människor som tycker och tänker som en själv,men blir det inte lite tråkigt i längden?

[Purple Fuvaco]

Indigo Qugimo skrev:

Det tar så fruktansvärt mycket energi,att försöka passa in,om man känner att man inte gör det.Fyrkantiga bitar passar ju inte i runda hål.Att försöka leva upp till en norm,som inte passar en,är ju också energikrävande.Men vad är det som säger att man måste vara som alla andra?Om man inte passar in i de sammanhang som man befinner sej i,så får man försöka hitta andra sammanhang.Människor har ju ett inneboende behov av att känna sej accepterade och delaktiga i ett sammanhang,men först får man försöka acceptera sej själv,vilket inte alltid är så enkelt.Ordet ”normal” är egentligen det mest meningslösa ord som finns.Vad betyder det egentligen?Finns det nåt eller nån som är normal?Det betyder ju bara att man är som alla andra,medel,ointressant och tråkig.Är det nåt att sträva efter?Att vara normal?Ska man inte bejaka de egenheter man har?De är ju dom som gör en intressant,lite annorlunda,spännande,värd att lära känna och utforska.Tyvärr är människor rädda för det obekanta.Det är ju så mycket tryggare att bara vara i bekanta sammanhang,med människor som tycker och tänker som en själv,men blir det inte lite tråkigt i längden?

jag förstår de du skriver och jag håller med dig helt och fullt!

Jag har försökt att hitta sammanhang där jag ska känna att jag hör hemma och jag är ingen tyst tillbakadragen person då jag har min fasad uppe. Jag försöker alltid vara snäll mot alla oavsett vilka de är. Jag lyssnar och försöker hjälpa till, göra de där lilla extra för människor. Men jag blir alltid behandlad som om jag inte finns, utstött och ignorerad. De är bara de gånger som de behöver något som jag verkar finnas. Jag har slutat med de nu för jag blir bara utnyttjad. Är jag i ett sammanhang med en annan person så finns jag inte, jag känner mig som en skugga. De blir sååå tydligt att jag är fel och jag kan inte förstå vad jag gör och hur jag ska göra annorlunda. Hur ska jag kunna acceptera mig själv då jag är en krokodil bland hönsen?

 

[Indigo Qugimo]

Purple Fuvaco skrev:

jag förstår de du skriver och jag håller med dig helt och fullt! Jag har försökt att hitta sammanhang där jag ska känna att jag hör hemma och jag är ingen tyst tillbakadragen person då jag har min fasad uppe. Jag försöker alltid vara snäll mot alla oavsett vilka de är. Jag lyssnar och försöker hjälpa till, göra de där lilla extra för människor. Men jag blir alltid behandlad som om jag inte finns, utstött och ignorerad. De är bara de gånger som de behöver något som jag verkar finnas. Jag har slutat med de nu för jag blir bara utnyttjad. Är jag i ett sammanhang med en annan person så finns jag inte, jag känner mig som en skugga. De blir sååå tydligt att jag är fel och jag kan inte förstå vad jag gör och hur jag ska göra annorlunda. Hur ska jag kunna acceptera mig själv då jag är en krokodil bland hönsen?

Jag känner så väl igen det där.Att man bara finns när folk behöver nåt.Hjälp eller nån som lyssnar,uppmärksamhet och bekräftelse.Det svåra är ju att hitta en balans.Inte sluta vara snäll och hjälpsam,men ändå sätta gränser.När man börjar känna sej utnyttjad,så har man gått över gränsen.Det är faktiskt tillåtet att tänka lite på sej själv ibland.Man är ingen egoist för det.Och om man inte får påfyllning nånstans,så har man till slut inget kvar att ge.Om man hela tiden försöker anpassa sej och vara andra till lags,så utplånar man så småningom sej själv.Om nån slutar höra av sej,den första gången den får ett nej,så är det kanske bättre att vara utan den personen.En stor del av respekten för andra börjar ju i respekten för en själv.Du verkar ju i grunden vara en fin människa och du behöver bara lära dej att du är värd att bli sedd och hörd.Jag vet själv hur svårt det kan vara och det är nåt jag ständigt jobbar med att påminna mej.

(Lite lustigt det där att du jämför folk med höns.Det stämmer ganska ofta…..)