Hem > Forum > Depression > Jag börjar bli orolig..

Jag börjar bli orolig..

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Trådstartaren

    Jag har väl inte haft det lätt som så många andra under min uppväxt. Alla har olika åsikter men jag känner mig väldigt ensam och har ett enormt behov av kärlek.

     

    För ett tag sedan separerad jag och min sambo, vi har tre barn. Vi sålde huset. Vi hittade tillbaka efter några månader. Tog en hyresrätt. Vinsten på huset förlorade jag på börsen. Jag har tagit lån som jag förlorat på börsen. Jag börjar ifrågasätta min egen existens. Jag är så skamsen, jag skäms. Jag hatar mig själv. Jag önskar jag var ensam så jag kunde skada mig själv utan att någon såg det.

     

    Jag kan inte prata med någon, jag vill kunna vara anonym och bära den här skulden. Jag vill inte belasta min familj mer än vad jag redan gjort. Jag tänker ibland att det kanske bara vore bäst att avsluta allt, men samtidigt så tänker jag på min familj och hur det skulle bli för dom.

     

    Finns det någon där ute som kan hjälpa mig få rätsida på mitt liv, för nu är jag långt. Långt ned.

    Jag har väl inte haft det lätt som så många andra under min uppväxt. Alla har olika åsikter men jag känner mig väldigt ensam och har ett enormt behov av kärlek. För ett tag sedan separerad jag och min sambo, vi har tre barn. Vi sålde huset. Vi hittade tillbaka efter några månader. Tog en hyresrätt. Vinsten på huset förlorade jag på börsen. Jag har tagit lån som jag förlorat på börsen. Jag börjar ifrågasätta min egen existens. Jag är så skamsen, jag skäms. Jag hatar mig själv. Jag önskar jag var ensam så jag kunde skada mig själv utan att någon såg det. Jag kan inte prata med någon, jag vill kunna vara anonym och bära den här skulden. Jag vill inte belasta min familj mer än vad jag redan gjort. Jag tänker ibland att det kanske bara vore bäst att avsluta allt, men samtidigt så tänker jag på min familj och hur det skulle bli för dom. Finns det någon där ute som kan hjälpa mig få rätsida på mitt liv, för nu är jag långt. Långt ned.

    God kväll här på Mind Forumet.

    * Jag har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan.

    * Jag hör att Du mår jättedåligt och behöver prata ut med någon.

    * Skulle inte det vara bra att ta steget till att våga prata ut med en psykolog?

    * Jag tycker Du ska ta modet till dig att kontakta en Öppenvårdsmottagning i Din kommun och Län Du bor inom.

    * SNÄLLA, Gör dig inte illa, Du har Barn och jag får sååå OERHÖRT ONT i mig om de blir föräldralösa oavsett om det är en mamma eller en pappa…

    * Om Du vill prata ut med någon så får Du gärna återkomma till mig här på Mind Forumet, jag vill gärna vara en medmänniska och höra på hur Du mår.

    Var rädd om dig och ta hand om dig också…

    Kramar…

    PS: Jag har en sååå SMÄRTSAM bild i mig som jag går med varje dag och har med föräldraskap att göra. Gråter nu… DS.

    Jag har väl inte haft det lätt som så många andra under min uppväxt. Alla har olika åsikter men jag känner mig väldigt ensam och har ett enormt behov av kärlek. För ett tag sedan separerad jag och min sambo, vi har tre barn. Vi sålde huset. Vi hittade tillbaka efter några månader. Tog en hyresrätt. Vinsten på huset förlorade jag på börsen. Jag har tagit lån som jag förlorat på börsen. Jag börjar ifrågasätta min egen existens. Jag är så skamsen, jag skäms. Jag hatar mig själv. Jag önskar jag var ensam så jag kunde skada mig själv utan att någon såg det. Jag kan inte prata med någon, jag vill kunna vara anonym och bära den här skulden. Jag vill inte belasta min familj mer än vad jag redan gjort. Jag tänker ibland att det kanske bara vore bäst att avsluta allt, men samtidigt så tänker jag på min familj och hur det skulle bli för dom. Finns det någon där ute som kan hjälpa mig få rätsida på mitt liv, för nu är jag långt. Långt ned.

    Förstår att det är en fruktansvärt jobbig tid för dig. Varför skriver du att du vill kunna bära den här skulden?

    Trådstartaren

    Jag känner mig så ansvarig, vill inte belasta någon annan för mina snedsteg..vill inte att någon ska behöva ha dåliga känslor pga mina misstag

    Trådstartaren

    God kväll här på Mind Forumet. * Jag har läst hela ditt inlägg / tråd här ovan. * Jag hör att Du mår jättedåligt och behöver prata ut med någon. * Skulle inte det vara bra att ta steget till att våga prata ut med en psykolog? * Jag tycker Du ska ta modet till dig att kontakta en Öppenvårdsmottagning i Din kommun och Län Du bor inom. * SNÄLLA, Gör dig inte illa, Du har Barn och jag får sååå OERHÖRT ONT i mig om de blir föräldralösa oavsett om det är en mamma eller en pappa… * Om Du vill prata ut med någon så får Du gärna återkomma till mig här på Mind Forumet, jag vill gärna vara en medmänniska och höra på hur Du mår. Var rädd om dig och ta hand om dig också… Kramar… PS: Jag har en sååå SMÄRTSAM bild i mig som jag går med varje dag och har med föräldraskap att göra. Gråter nu… DS.

    Jag hörde av mig till psykiatrin och fick en remiss inskickad.. det satt långt inne men bröt ihop i helgen så ringde dit..

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.