Jag börjar bli deprimerad

Vet inte vad jag egentligen vill med detta, kanske få höra att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Jag är totalt uppgiven, inget känns roligt eller meningsfullt längre. Jag är så rastlös inombords och är extremt trött, har även mycket värk som påverkar mig psykiskt. Jag orkar inte umgås med människor, blir irriterad på allt och känner att jag ständigt hamnar utanför. Helst av allt vill jag stänga in mig och bara ta en paus från livet, önskar att jag slapp tänka eller känna något överhuvudtaget. Jag märker av folk tar avstånd, jag vet inte vad jag har gjort men ingen orkar med mig längre. Varför är det så jobbigt? Jag har kämpat i så många år men vad gör man när man har fastnat och inte kommer vidare? Min energi är slut så det kanske är lika bra att ge upp. Jag gör allt för att försöka må bättre men det hjälper inte.

Du är inte ensam, jag känner igen mig i exakt det du skriver, och det är väldigt skönt att se att andra också har det jobbigt. Folk omkring mig mår så bra hela tiden och själva säger att dom aldrig nog kommer förstå mig, vilket är sant, men så jobbigt att inse. Jag ligger inne på mitt rum i perioder och självmordstankar har bosatt sig i hjärnan. Jag orkar heller inte kämpa längre, försökt att skaffa hjälp genom att prata med psykologer och mediciner, men ingenting har hjälpt. Så vill du ha kontakt hör bara av dig, för de skulle jag vilja💗

Det finns någon slags tröst i att veta att man inte är ensam om att må dåligt för ibland känns det som att ingen förstår hur man känner. Jag brukar ofta må sämre under sommaren, då ökar kraven på att man ska ta tillvara på tiden och vara aktiv men det är inte så lätt när man har konstant ångest. Jag kan känna mig väldigt ensam även om jag har människor omkring. Vill inte belasta andra med mitt mående, därför försöker jag att vara positiv och glad utåt sett för att inte andra ska tycka att jag är jobbig.

Det låter inte alls bra att du har självmordstankar, får du någon hjälp med detta? Att hitta rätt hjälp är svårt, många gånger ska man orka kämpa för att hitta någon metod som fungerar. Att skriva av sig kan vara en tröst, jag promenerar mycket för att kunna rensa bland alla tankar. Jag har alltid velat hjälpa andra människor, det ger mig mening och jag får distans till mina egna känslor. Har du mått psykiskt dåligt länge? Jobbar du eller är du sjukskriven? Jag har försökt jobba under många år men det ledde till att jag blev utbränd så nu har jag sjukersättning istället. Det är svårt när människor förväntar sig att man ska prestera och så fungerar det inte för att det är kaos inombords. Just nu har jag så fullt upp med att hantera vardagen så min ork räcker inte till så mycket annat. Skönt då att man kan prata med någon som förstår, helt kravlöst.