Jag är så trött på allt, alla, livet

Jag har varit diagnostiserad med medelgrov depression i snart ett år. Jag vet att det inte är länge men hela skiten har pågått längre än så. Och det har kommit till den punkten att jag inte vet, jag vet inte vad jag ska göra. Allt känns fel, konstigt men det går inte att sätta ord på. Varje dag går jag upp bara för att konstant känna att jag inte vill leva längre. Jag har en psykolog och jag har varit på bup akuten flera gånger, jag går på medicin men inget hjälper. Jag känner aldrig att jag kan få ut det jag egentligen vill säga, för det finns så mycket jag vill säga men jag vet inte hur. Vågar inte för att jag villl inte vara en börda. Och när jag väl gör det så är det ingen som vet hur de ska göra eller reagera. Det är såklart okej att inte alltid veta vad och hur man ska göra. Men tillslut känns det meningslöst att försöka prata med nån. Därför började jag en gång skriva dag bok det hjälpte ett tag, men det kändes som att det var meningslöst då ingen skulle se det. Så på så sätt kan man väl säga att jag hamna här. Så skriva allt man har i tanken anonymt. Jag vill bara försvinna, det finns inget som gör mig glad längre och jag känner mig helt tom, allt känns meningslöst och snart börjar skolan. Jag ororar mig konstant över det. Skolan. Jag ska börja 9:an och då är betygen viktiga, men jag har knappt gått till skolan senaste terminen. Jag har bdd och kan knappt gå ut genom dörren på dåliga dagar. Jag kommer inte klara skolan, jag har ingen framtid. Jag såg nån annan skriva här att alla är inte gjorda för att leva, att leva är för mycket för vissa och jag har inset att jag är en av dem

Jag vet hur du känner dig. Jag är äldre en dig. Jag gick ut 9an för länge sedan med riktigt dåliga betyg p.g.a dåligt måeende. Men sen har jag mått bra i perioder. Men det dåliga måeendet kommer alltid tillbaka. Nu har jag mått riktigt kasst väldigt länge. Jag har inte heller någon att prata med. Ingen skulle förstå. Därför hamnade jag också här till slut. Jag har tänkt på döden ganska mycket den senaste tiden, och jag är alldeles för rädd att skaffa hjälp, med hur jag mår.

Att skaffa hjälp är svårt och det kan kännas som att det inte kommer göra nån skillnad, att de ändå inte kommer förstå. jag förstår den känslan och på så sätt hamnade jag här, kanske är samma med dig.

Jag vet att en ramdon person på internets ord kanske inte kommer göra någon skillnad för dig men jag är stolt över dig. Över hur långt du kommit och jag menar det verkligen

Ja precis. Det är samma med mig. Man är rädd för att öppna upp sig också. Rädd för att den man pratar med inte kommer förstå.

Meen vad glad jag blir är du säger så. Jag hoppas verkligen att du kommer hitta nån lycka i livet så småningom om. Att må dåligt är jobbigt på många olika sätt. Det är svårt att hantera. Men man ska inte sluta kämpa. Min morbror tog livet av sig för några år sedan. Och jag har sett hur mycket alla hans nära blev förstörd efter det.

Du satte verkligen ord på allt det som jag känner och försökt säga men inte får ut, jag ska också börja nian om några dagar och har ångest varje dag bara för att jag inte vet om jag ens kommer överleva hela året.

Men tack för att du ändå tog mod till dig och skrev detta för att jag känner mig verkligen exakt så som du skrev och det känns ändå viktigt på något sätt.

Ni kommer få fler chanser i livet. Prata med skolkurator om ni går kvar i skolan så kan man få hjälp med anpassning mm även efter högstadiet. Våga vara öppna jag lovar det är så många som mår/känner precis som ni o övriga som inte kan förstå skit i dom de kommer kanske själva sitta där en dag och då först förstå. Kram