Jag är så jävla rädd att kag it ska orka mer. Varje dag går jag i enorm rädsla depression och ångest. Jag fantiserar om sm och sh men har alldrig testat. Idag fick jag tankar på att od’a med alvedon men det är bara toppen va isberget. Jag är så rädd och så trött att jag inte ens vet om jag finns när du läser detta. Allt började egentligen när jag var 7. Jag hade börjat skolan och en i en högre årskurs hade mobbat mig. Jag var adopterad ifrån Sydkorea och han hade mobbat mig för mitt utseende; även om det fortfarande skärrar mig idag har jag försökte förlåta honom så gått jag kan. En tid senare grät jag mig till sömns med hjälp av mina adoptivföräldrarv (“vanliga” föräldrar), eftersom jag var rädd att de skulle dö och att jag skulle dö. Det ör trots allt 41 och 43 års skillnad. I episoder har jag haft detta fram till för bara något år eller fler år sedan. Jag blev mer och mer deprimerad och jag hadr bu fått en ny vän när det var nya klasser. Låt oss kalla henne för Bea. Jag var mest första året i nya klassen med ett par killar men jag märkte snabbt att hag inte passade med dem. På något sätt kom jag in i en av tjejgrupperna och idag skulle jag kunna kalla mig en av dem även om de har tjejsnack (förståeligt men gör ändå ont). Det visade sig att Bea hade gjorts flertalet sm försök innan men det var inte direkt relevanr enligt mig, fastän det var det jag var orolig för henne hela tiden men idag är det nog snarare tvärtom. Senaste månaderna har kag utvecklat ett beteende där jag/min hjärna fantiserar/visualiserar sm försök och sh beteenden. Jag pratar regelbundet med hennne och en annan tjej som vi kan kalla för Filippa. Idag vet jag inte när jag ska sluta orka, ge upp och fullfölja de planer min hjärna konmit på. Mina föräldrar vet lite mest om det när jag vet liten men de förstår inte fortfarande allvaret det gånger jag brutit ihop framför dem utan att de försöker trösta mig så gått de kan. Jag kan knappt gråta längre och den senaste tiden har livet bar gått i kras. Min farfar har avlidit, en av mina bästa vänner har skadats svårt, min favorit lärare som jag har blivit bra vän med har blivit svår sjuk och opererats och kommer förmodligen inte tillbaka till skolan då han skulle byta jobb oavsett. Jag orakr snart inte längre hjälp. Jag vill inte heller lägga för mkt tyngd på Bea och Filippa
10 oktober 2024 kl. 23:15
jag är så jävla rädd att jag inte ska orka
-
-
Nu är det kvällen och det är som starkast och svårast för mig nu. Jag orkar knappt gå till skolan även pm jag blir tvingad så får jag knappt någon energi. Jag är den glada personen så jag måste hålla leendet uppe medans det är fullständigt kaos inuti mig. Jag orkar snart inte heller hålla masken uppe. Hela kropen värker och jag ska försöka sova nu utan för mycket tankar vilket jag kommer somna i panik och ångest till.
-
Det låter som att du har det väldigt jobbigt och skulle behöva någon att prata med. Skulle du kunna tänka dig att vända dig till skolkuratorn eller en kurator på ungdomsmottagningen?
Jag vet att det kan ta mycket energi av en att gå runt med sådana tankar så förstår att det är tungt. Vet du varför du känner och tänker som du gör? (Det är okej om du inte vet – ibland mår man bara dåligt ändå.)
Kram <3
-
I början tror jag att jag visste varför jag mådde dåligt men idag vet jag inte alls allting har bara ballat ut 🙁
Jag har tänkt gå till UMO men den tiden jag tänkt visade det sig vara stängt. Jag har hört att din lärare/rektor kan sätta “osynlig” frånvaro, är det sant?
Och tack för dina ord 🙂 <3
-
Har tyvärr ingen koll på hur det funkar. Prata med lärare/rektor om du känner dig bekväm med det? Hoppas att allt löser sig för dig <3
-
Tack, vet dock inte riktigt om fråga delen…
Du måste logga in för att kunna skapa nya trådar.