Hem > Forum > Depression > Jag är redo att gå

Jag är redo att gå

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • 2021 va de bästa och värsta året i mitt liv.

    Första halvåret var en stor berg-och-dalbana. Till september var jag helt redo att avsluta livet och hade redan en väldigt detaljerad plan på hur. Hade sagt upp lägenheten, sommarjobbet skulle ta slut, hade skrivit alla brev, gjort av med alla saker. Gjort alla förberedelser så att ingen i min ”familj” skulle behöva ta hand om det man annars lämnar kvar när man dör etc. Men sen fick jag förlängning på sommarjobbet och helt ärligt så är det de bästa jobb jag någonsin kunnat tänka mig, har helt otroliga arbetskamrater och jag mår jätte bra när jag är där. Så jag bestämde att stanna en stund till, så jag skaffa ny lägenhet och allt som hör till. Trodde livet var påväg upp igen men fick reda på nu i veckan att jag inte kan fortsätta och att min sista dag är sista januari.

    Jag känner att allt har varit helt i förgäves och att jag slösat massvis med pengar på helt onödiga saker, som en jävla soffa. Oavsätt så känner jag att detta var mitt sista tecken på att det är dags att lämna. Finns fortfarande inget som är värt att leva för. Visst jag har vänner som kommer sakna mig, men varför har ingen av dem försökt att hjälpa mig en enda gång, även fast de vet jag gjorde 3 självmordsförsök 2021 och utvecklat ett grovt självskadebeteende. Min släkt har inte funnits i bilden sen jag var 12 eller yngre, kommer helt ärligt inte ihåg. Mina föräldrar har redan gjort det väldigt tydligt att dem inte ville ha mig från första början och att de önskar jag va död.

    Men det är inte heller som att jag inte får stöd eller hjälp eller så. Går regelbundet till psykiatrin och på psykologbehandling men inget hjälper.

    förberedelserna har börjat igen. Har slutat med antidepressiva + annat, för att självmordet ska bli lättare och så jag inte ska känna lika mycket skuld.  Börjat planera vilket sätt jag ska göra det på så att jag inte misslyckas igen. Skriver om alla brev och redan börjat höra av mig med små tack till vänner jag tappat kontakten med men som jag ändå uppskattar.

    För att avsluta det hela. Jag är redo och helt säker på att jag vill det här.

    Att dö kan kännas som en väg ut ur ett liv som saknar mening, ro och harmoni och som slutligen skulle kunna leda till ett avslut på lidandet, tomhet och allt mörker som man har i sitt inre- och/eller yttreliv. Det finns dock något väldigt viktigt som många inte tänker på förrän det är för sent. Och det är om beslutet att avsluta sitt liv verkligen leder till de resultaten som man förväntade sig och som drev en själv till denna handling.  Svaret på den här frågan är att ingen människa  finner de som de söker när de väljer att avsluta sitt liv. Anledning till det är att döden inte tar död på något annat än den fysiska kroppen. Anden, eller själen om man så vill kalla den, fortsätter att existera. Den fanns innan detta liv började och kommer att fortsätta att finnas efter det som vi brukar kalla döden.

    Lidandet, mörkret och alla negativa saker som man försöker få ett avslut på genom att ta sitt liv, inte försvinner med kroppen, utan dessa har sitt ursprung egentligen i vår riktiga essens, alltså anden, och kommer därför att överleva döden, och finnas kvar med anden. Att dö är med andra ord, inget annat än att byta till en annan dimension, eller plan, från den fysiska planen där vi behöver våra kroppar för att vara verksamma, till den andliga. Den inre världen som vi har alla inom oss själva finns alltid med oss oavsett vilket tillstånd vi befinner oss i.

    Alla fysiska liv (reinkarnationer) som anden lever skapar en obruten kedja, som en bok där varje nytt kapitel är en fortsättning av de tidigare kapitlen. Mellan varje fysisk existens finns en tid mer eller mindre lång i den andliga världen. Anden är alltid sig själv och aktiv.  Det som är gemensamt för oss alla i dessa dubbla tillstånd som anden befinner sig är att anden är resultatet av alla dess erfarenheter genom olika fysiska existenser samt tiden i den andliga världen. Resultatet av allt detta skapar vår individualitet samt känslan av lyckan eller olyckan INOM oss själva beroende på den utvecklingsgrad som vi uppnått. Just det, utveckling. Varför utveckling? Där kommer vi till själva syftet med livet. Vi är alla skapade enkla, okunniga och utan erfarenheter. I vår andlig natur samt utanför oss genom olika existenser och erfarenheter förses vi av Skaparen med alla förutsättningar för att ständigt utvecklas, finna vår egen roll i Universum, samt aktivt bidrar till Skaparens verk som den unika, älskade och oersättliga varelsen vi är. Ju närmare vi kommer dessa mål desto lyckligare blir vi. En egenskap som vi alla andar har gemensamt är vår fri vilja. Du kan välja att ge upp precis som du kan välja att kämpa vidare. Men med fri vilja kommer också  ansvaret för våra handlingar.

    Ditt nästa liv kommer att vara ett direkt resultatet av hur du väljer att leva det nuvarande. Många andar som valt att ta sina liv har fått möjlighet att berätta hur det gick för dem efter den tragiska handlingen (genom olika medium som har fört detta sedan vidare både i lösa meddelanden samt i olika böcker). Gemensamt för alla är att:

    1- De ångrar starkt sitt beslut.

    2- De lidandet som de ville slippa och trodde att skulle försvinna har i stället mångdubblats och nått för dem otänkbara former.

    3-Reinkarnationen som följer efter det avslutade livet består av ännu svårare prövningar trots all hjälp man får före och under den nya existensen.

    Därför ber jag dig att ta och fundera över dina val i livet samt konsekvenser av dina beslut även efter de som vi kallar döden.

    Livet består av två delar. Ena delen kan vi påverka, vi har makt över,  och den andra delen kan vi inte påverka, saknar alltså makt över. Vi kan påverka mycket genom våra beslut, handlingar, tankar, tro, värderingar, prioriteringar osv.. Däremot finns det mycket som vi inte kan påverka, såsom tiden, när, hur och om vissa händelser inträffar för att endast nämna några.

    Låt oss fokusera på den delen som vi kan påverka. Och det är så otroligt mycket som vi kan påverka. Var kan vi finnas inspiration, syfte och kraft någonstans? Uppenbart finns det mycket i denna värld som många av oss har svårt att relatera till och finna glädje i. Men måste vi begränsa oss till de få vägar som presenteras för oss som de som tar oss till lyckan och framgång? Tänk om de flesta har fel? Tänk om de vägar som verkligen leder till ett harmoniskt, lyckligt och meningsfullt liv går i en helt annan riktning?

    När det gäller den andra delen av livet som vi inte kan påverka, varför inte försöka förstå den, leva i harmoni och samarbeta med den? Kan det vara så att vi missförstått dess påverkan och syfte i våran liv? Där vi ser lidandet, finns kärlek, där vi ser mörkret finns ljus, där vi ser slutet finns en ny början.  Att uppnå detta är möjligt och om man bestämmer sig för det öppnas det en helt ny värld framför och inom en själv.

    Allt kan känns mörkt ibland och en känsla av maktlöshet kan infinna sig. Jag lider med dig som skriver i denna tråd att det känns så i ditt liv och hoppas innerligt att du finner ett ljus i tunnels ända och lyckas ta er framåt.

    Du har uppenbart lyckats finna glädje och en känsla av att ”det är värt det” i ditt nuvarande arbete. Varför skulle du inte kunna hitta det någon annanstans? Det finns så otroligt många källor av lycka, glädje, kärlek och syfte inom och utom oss själva som bara väntar bara på att bli upptäckta. Ge inte upp.

    Du är älskad.

     

    Trådstartaren

    Tack för ditt svar och insikt. Dock har jag tappat hopp om efter livet, efter en olycka jag hade för några år sedan där jag faktiskt var död i nästan 2 minuter. Absolut inte mycket och långt ifrån att se om efterliv etc, men för mig så var det bara helt svart, som att vakna efter narkos eller en riktig snabb tupplur.

    Det är precis det jag vill, att allt bara ska försvinna, att de inte finns någon typ av existens. Om det blir så eller ej och om jag kommer få konsekvenser i efter livet vet jag inte men jag är beredd att ta chansen.

    Jag vet innerst inne att jag inte är älskad. Kanske varit en gång i tiden men inte längre. Omtyckt absolut, men inte älskad. Oavsätt hur mycket lycka jag hittat så har de aldrig varit tillräckligt för mig att stanna. Vet att alla säger ”det blir bättre” och jag har aktivt försökt att få ett bättre liv i 8 år men ingenting har hjälp. Känns bara som jag hittar ursäkter eller försöker förskjuta de. Och jag är helt enkelt bara trött på att försöka leva ett falskt liv.

    Hej.

    Jag var faktiskt hit av samma anledning som du. Att skriva av mig om att jag tror att jag bestämt mig för att , ja. Gå.

    Sen läser jag din historia. Och tänker, hur kan jag hjälpa dig att stanna kvar?

    Och då slog det mig. Att jag inte längre var fokuserad på att gå. Mitt fokus hamnade någon annan stans, på dig. Och jag läser din historia. Du hade bestämt dig, men fick förlängt på ett jobb och valde att stanna. Ditt fokus hamnade någon annanstans.

    Så .. om vi håller ut .. att något händer, som för dig . Och för mig. Ett syfte – och det kommer ju ofta så plötsligt och självklart. Och kommer inget till oss, kan vi skapa ett.

    Ett syfte. Ett fokus. Ett liv. Dö kommer vi göra en dag endå. Men leva kanske vi bara gör en gång.

    Konstigt hur det blev. Plötsligt blev jag så pepp och positiv, från att nyss tittat på min son som sover och tänkt att han inte ska växa upp med en så psykisk instabil person som jag.

    Vad kan få er att börja tänka annorlunda? Mer än att hjälpa en medmänniska? Era liv är minst lika mycket värda än andras. Jag har stått på båda sidor och trots erfarenhet av det så har jag verkligen ingen aning om hur jag ska hjälpa andra i min närhet. Hur agerar man mer än genom samtal?

    För mig är det betydlig skillnad de dagar jag känner att jag blir sedd och tagen på allvar. Det behöver inte vara stort, men det ska vara personligt. Det känns inte räcka med exempelvis ”vad fin du är idag” eller ”hur skulle vi klara oss utan dig” , det är för allmänt och neutralt . Berätta istället varför du tycker jag är fin, eller på vilket sätt ni inte skulle klara er utan mig. Se mig och se det jag gör, så jag inte bara är vemsomhelst.

    Om jag berättar något, oavsett om det är ett problem eller en händelse som gör mig glad – lyssna på riktigt och lyssna klart på mig. Har du inte tid, var tydlig med det istället för att låtsas lyssna eller forcera mig. Är inte samtalsämnet intressant, säg det istället för att jag ska känna att det är JAG som är ointressant. Är det sättet jag pratar på eller bete mig som får dig att undvika mig, säg det istället för att låtsas som att jag inte finns. Få mig att känna att det som gör mig till den jag är, mina ageranden, känslor, min röst och det jag vill förmedla har ett värde.

    Trådstartaren

    Jag förstår vad ni menar men även fast exempel jobbet fick mig att stanna en stund till så försvann aldrig längtan efter att dö. Tänker på det exakt varje dag flera hundra gånger per dag och flera olika sätt och sammanhang. Varje gång jag sätter mig i bilen drömmer jag om en dödlig singelolycka och så vidare.

    Att hjälpa andra är något jag absolut tycker om att göra och jag mår bra av det i kanske 5 min men sen då?

    Håller också med om att det är bättre med att lyssna på riktigt med full fokus ett annat tillfälle än att låssas vara intresserad precis i stunden etc.
    Enligt mig är det också viktigt att diskutera på vilka sätt och på vilken nivå man är beredd att stödja personen. Hur mycket man som lyssnare kan ta in utan att själv bli för påverkad.

    Jag vet inte om man får länka till externa länkar här på forum men jag provar.

    Det gäller en fantastisk video som ni förhoppningsvis kommer att få något ut av. Dr. Gabor Maté har många andra jättebra bra videos på youtube  som är utan tvekan sevärda.

    https://www.youtube.com/watch?v=IoppxgDTzUU

    jag börjar också börja tappa greppet…tror jag.

    Det finns inte den hjälp jag behöver, enligt mig.

    Ingen bra behandling..

    Samt utbildning som jag är intresserad av, jag är inget geni men jag vill använda min tid till något roligt.

    Sveriges utbildningar inom IT enligt området som jag tycker är roligt är typ dött. Ska det vara såhär ?!

    Som sagt många IT människor lär sig det på egen hand. Som Mojang etc…men jag är inte som dem jag behöver specialisering inom ett område.

    Ett annat område som jag testat(intresserad). Är vården(äldre) bara jag tänker på det så börjar jag må dåligt. Dels för att det är väldigt varierad arbetskraft bland företagen. Det är svårt att sätta ord på exakt vad, men det är för få som prioriterar hälsan i det stora hela. Det är kanske det som menas med att vara människa. Att vi är så olika.

    I min mening så mår jag bra av tydliga områden inom vad man fördjupar sig inom. Att man försöker få någon typ av gemensam standard. Utan att någon känner sig påtvingad eller utstött. Tack för att ni läser.

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.