Hem > Forum > Depression > Jag är rädd.

Jag är rädd.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Hej,

    Ny här. Jag visste inte ens att detta forum fanns förrän jag försökte nå chatten här på Mind (tyvärr utan att lyckas) idag och såg att detta forum nämndes. Har ingen aning om hur frekvent folk faktiskt läser och kommenterar men jag tänker skriva här oavsett då det känns som att jag håller på att förlora förståndet. Behöver få dela med mig av det hela.

    Jag har jag asperger/autism, medelsvår depression med bakomliggande konstant dystymi samt diverse ångestsyndrom som alla påverkar mig mycket negativt. Jag har gott om självmordstankar (och en del planer) och har börjat skada mig själv ganska frekvent. Vet inte hur det känns att må bra och jag minns inte en period då jag ens mådde ok. Det känns som att jag verkligen drog den genetiska nitlotten vad gäller psykisk hälsa/ohälsa.

    Jag är rädd. Har försökt komma på vad fan jag ska skriva och hur jag ska försöka förklara hur jag känner mig men det enda jag egentligen kan formulera korrekt är att jag är rädd. Jag är så innerligt rädd att den smärta som jag känt i den absoluta majoriteten av mitt liv aldrig kommer att försvinna (det är ju vad min erfarenhet säger). Vet inte hur jag ska orka vara med mer då. Det känns som att jag lever på grund av två skäl: 1) jag är rädd för döden, och 2) jag vill inte skada folk som faktiskt bryr sig om mig. Det är ett extremt tröttsamt sätt att leva på. Att leva för att andra vill att man ska det. Jag är så trött.

    Det känns som att jag är helt ensam i det här. Jag har svårt att prata med folk jag känner om hur jag mår eftersom jag inte vill oroa dem. De som jag faktiskt försökar öppna upp för verkar inte förstå heller. ”För mig hjälper det om jag går ut och går en stund och motionerar. Har du provat det?” Orkar inte med det. Orkar inte att jag måste förklara mig hela tiden och att jag typ måste bevisa att jag mår dåligt.

    Ok, ärligt, jag har ingen aning om vad jag vill få ut av detta inlägg. Finns inte en chans att jag beskrivit mitt mående på ett tillräckligt adekvat sett för att jag ska vara nöjd. Antar att jag bara behöver att någon förstår att jag mår dåligt utan att föreslå att jag motionerar eller jobbar eller något annat. Behöver bara att någon lyssnar (läser). Jag borde säkert skriva en fråga eller något för att folk ska känna att det finns något i inlägget att faktiskt svara på men jag vet inte vad. Jag vet bara att jag inte fixat att livet är så här.

    Jag tänker för mycket. Jag dricker för mycket (pga hur dåligt jag mår). Jag orkar inte mer.

    (Pratar gärna mer men börjar så här.)

    Hej,
    Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här men jag kände att jag ville verkligen skriva något. Jag känner nästan likadant som dig, allt har runnit ur mig. Och de där jävla promenaderna gjorde ingen nytta. Du är hörd, jag hör dig. Det här fick mig att känna mig lite mindre ensam i rädslan faktiskt. Om du vill skriva mer skulle jag vara mer än villig att läsa, det tar tid att sätta ord på vad man känner. Tack

    Hej! Jag känner precis som du. Det är en smärta ingen kan förstå. Jag gråter varje dag. Får vredesutbrott. Idag körde jag alldeles för fort pga vreden, var nära att slåss med en kille som tutade på mig och avslutade kvällen med att åka till platsen där jag tänkt ta livet om mig om jag får feeeling. Det är ett tågspår där man har utsikt mot vattnet.

    Jag vet ärligt talat inte hur det blev såhär. Allt bara sa pang och så har måendet dalat sen januari. Jag har sagt till alla jag känner om mina självmordstankar. Ingen tar dem seriöst. Inte ens vårdcentralen. Inte ens akutpsyk. Jag äter Venlafaxin 150mg sen i maj. Det har blivit lite bättre men långt ifrån bra. Jag har egentligen allt. Men jag känner mig så fruktansvärt ensam och övergiven. Jag ser bra ut, har pengar, egen lägenhet, bil. Dock har mina planer i livet kraschat. Ingenting är längre vad jag trodde. Allt har vänts upp och ner på ett sätt j a g inte kan förklara för jag förstår det inte själv.

    I princip säger jag rätt ut till människor att jag vill ta livet av mig. Ändå är det ingen som bryr sig. Allt ligger i mina egna händer. Och det känns så jävla hopplöst att inse hur jävla lite folk bryr sig förrän man faktiskt tagit sitt liv. När folk skriver hur bra man var, hur de hade önskat att de funnits där mer, att det är så viktigt med att prata om psykisk ohälsa bla bla bla. Allt är bara  skitsnack från folk som är lite nedstämda och menar att det är psykisk ohälsa. Regeringen har nollvision för självmord. Hur tänkte de där när psykiatrin inte fungerar.

    Helt galet att jag har hamnat i det här måendet. Jag fattar ärligt talat inte hur. Jag tycker så jävla synd om mig själv och folk avskyr det. Ingen vill va med en negativ person. Mina vänner är irriterade på mig. Pappa uppgiven, syrran trött och irriterad. Vårdcentralen gör ingenting mer än erbjuder prat litegrann 1 gång varannan vecka. Effektivt…

    Om jag ska ta livet av mig eller inte återstår att se. Men just nu känns det som 95% leva och 5% dö. Är mest rädd för att jag ska få en impuls att göra det utan att tänka. Det är det farliga. Jag vill egentligen inte, men ibland svartnar det. Behövde liksom du skriva av mig. Du är inte ensam, men det är heller ingen annan som tycker synd om dig eller mig. Jag tycker bara synd om mig själv. Alla har sitt. Det är jobbigt att behöva vara stark för det verkar vara det som avgör. Orkar man inte va stark så är det få gånger nån bryr sig. I långa loppet tröttnar alla på ditt eviga tjat.

    Från min syster idag ”Nej okej men då får du hålla de tankarna för dig själv för de skapat bara en ångest som jag inte förtjänar”.

    Jag är väldigt arg och uppgiven just nu. Vill inte höra av mig längre till nån. Vill stänga in mig nu. Inte svara. Jag har kämpat med att träna, socialisera, göra massor av saker, fika, meditera. Sova bra. Ingenting fungerar. Jag börjar ta slut…

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.