Jaadu

20 år och haft en riktigt tuff uppväxt i mellanförskap. Aldrig känt att jag platsat någonstans och accepterat det under åren. Hade några vänner förut under högstadiet men kontakten är borta. Hade sedan 2 vänner under gymnasietiden men båda två har flyttat utomlands. Varit ensam sen dess och hittade den finaste tjejen i världen 2 år senare som sedan lämnade mig pga mitt mående. Det är 8 månader sen hon lämnade mig och hon va det enda som fick mig att må bra. Försökt skapa kontakt med andra tjejer men ingen känns som henne.  Jag kan inte minnas när jag senast var glad om jag ens varit det i mitt liv. Breakdowns har blivit en vana och jag gråter varje dag av ensamhet. Allt är bara grått och dagarna känns som veckor. Man vaknar upp varje morgon och tror att verkligheten ska vara annorlunda/bättre än igår men den blir bara värre. Tränar hårt och går i skolan varje dag men mår ändå skit. Försökt kontakta henne igen men hon har bara blockerat mig. Har varit nedstämd under flera år tillbaka men de senaste månaderna har jag drunknat i mig själv. Får nervösa ångestattacker som slutar upp med att jag slår mig själv hårt i huvudet eller dunkar pannan hårt mot en vägg. Jag känner bara sorg och inget tycks hjälpa. Har testat prata med psykolog och gått på antidepressiva utan långvarig effekt. Det blir bara svårare och svårare att andas och nu är jag orolig för att min tid rinner ut ganska snart. Jag hatar hjärnan för att vi känner känslor. Jag hatar mig själv för att jag inte orkar och jag hatar mitt hjärta för att jag älskar en person som inte vill ha mig. Det är inte heller ovanligt för mig att få flera breakdowns under en dag, jag tror jag snittar 5-6st per dygn. Vaknar upp mitt i natten utan att vara medveten om att jag är vaken. Är som att vara i ett hål och varje steg upp leder dig djupare ner. Inget är som det ska och blivit alltmer desperat. Har ett datum i huvudet då jag planerat proppa i mig stor mängd Morfin eller Benzo och sedan öppna upp mina ljumskar/vrister. Livet är nog inget för mig och det är mitt beslut att göra vad jag vill med det. Då kanske jag även kan få träffa ängeln jag först fick kontakt med på jorden, det hade verkligen varit något… Har skrivit 3 dagböcker som jag planerat ha vid min sida när det väl händer. Vet inte om jag förväntar mig något svar på tråden men kändes bara skönt att berätta att ni som väl mår dåligt inte ensamma. Skriv ingen bullshit i kommentarsfältet som att du bryr dig osv, redan hört den där falska skiten.

“Du kan stänga dina ögon för sånt du inte vill se. Men du kan inte stänga ditt hjärta för sånt du inte vill känna.”

Anonym skrev:

20 år och haft en riktigt tuff uppväxt i mellanförskap. Aldrig känt att jag platsat någonstans och accepterat det under åren. Hade några vänner förut under högstadiet men kontakten är borta. Hade sedan 2 vänner under gymnasietiden men båda två har flyttat utomlands. Varit ensam sen dess och hittade den finaste tjejen i världen 2 år senare som sedan lämnade mig pga mitt mående. Det är 8 månader sen hon lämnade mig och hon va det enda som fick mig att må bra. Försökt skapa kontakt med andra tjejer men ingen känns som henne. Jag kan inte minnas när jag senast var glad om jag ens varit det i mitt liv. Breakdowns har blivit en vana och jag gråter varje dag av ensamhet. Allt är bara grått och dagarna känns som veckor. Man vaknar upp varje morgon och tror att verkligheten ska vara annorlunda/bättre än igår men den blir bara värre. Tränar hårt och går i skolan varje dag men mår ändå skit. Försökt kontakta henne igen men hon har bara blockerat mig. Har varit nedstämd under flera år tillbaka men de senaste månaderna har jag drunknat i mig själv. Får nervösa ångestattacker som slutar upp med att jag slår mig själv hårt i huvudet eller dunkar pannan hårt mot en vägg. Jag känner bara sorg och inget tycks hjälpa. Har testat prata med psykolog och gått på antidepressiva utan långvarig effekt. Det blir bara svårare och svårare att andas och nu är jag orolig för att min tid rinner ut ganska snart. Jag hatar hjärnan för att vi känner känslor. Jag hatar mig själv för att jag inte orkar och jag hatar mitt hjärta för att jag älskar en person som inte vill ha mig. Det är inte heller ovanligt för mig att få flera breakdowns under en dag, jag tror jag snittar 5-6st per dygn. Vaknar upp mitt i natten utan att vara medveten om att jag är vaken. Är som att vara i ett hål och varje steg upp leder dig djupare ner. Inget är som det ska och blivit alltmer desperat. Har ett datum i huvudet då jag planerat proppa i mig stor mängd morfin/benzo och sedan öppna upp mina ljumskar/vrister. Livet är nog inget för mig och det är mitt beslut att göra vad jag vill med det. Då kanske jag även kan få träffa ängeln jag först fick kontakt med på jorden, det hade verkligen varit något… Har skrivit 3 dagböcker som jag planerat ha vid min sida när det väl händer. Vet inte om jag förväntar mig något svar på tråden men kändes bara skönt att berätta att ni som väl mår dåligt inte ensamma. Skriv ingen bullshit i kommentarsfältet som att du bryr dig osv, redan hört den där falska skiten. ”Du kan stänga dina ögon för sånt du inte vill se. Men du kan inte stänga ditt hjärta för sånt du inte vill känna.”

ja vill gärna va din vän 🙂

[Red Vyhodo]

Hej,

Har du testat mer än en typ av antidepressiva, och har du träffat mer än en psykolog? Det kan vara så att du helt enkelt inte lyckats hitta en medicin eller kontakt som fungerar för dig. Men det finns fler vägar att gå. Min förhoppning är att man förr eller senare hittar rätt.

Om du inte anser att det är totalt mumbojumbo kan du även testa andningsövningar och mindfulness. Det finns många som säger sig blivit hjälpta av det, så det kan inte skada att testa? Jag är själv inne på att testa det för min ångest.

Om du vill ha någon som kan lyssna är det bara att fortsätta skriva här.

Försök ta hand om dig!