Hem > Forum > Depression > Innan livet tar slut

Innan livet tar slut

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag arbetar som förskollärare, med de allra minsta barnen. Älskar mitt yrke och valde att utbilda mig för att kunna göra ett ännu bättre jobb och klart kunna bli fast anställd nu med alla nya regler som finns.

    Utbildningen gick förbi men saknar nu 6 hp för att få legitimationen och ord från det förflutna ekar i huvudet. Min far som sa att jag aldrig skulle duga någonting till, mitt ex som förklara att jag aldrig skulle klara en utbildning och om jag gjorde det skulle ingen ändå anställa mig. Djupt deprimerad känner jag en stor hopplöshet kring utbildningen. Man måste klara allt för att få legitimationen, så här sitter jag med 3,5 år spenderat, massiva csn skulder och utan fast anställning. Jag funderar ibland på att avsluta livet innan jag behöver göra om det som krävs för de 6hp. Jag tänker på vad barn och föräldrar skulle tänka då om jag bara försvann. Känner mig så värdelös på grund av att jag nu blivit underkänd, samtidigt undrar jag om alla känner sån ångest för att bli underkända eller om det bara är jag som är enormt känslig.

    Jag önskar att jag aldrig skulle försökt mig på något, jag klarar inte av livet om jag skulle bli underkänd igen. Hela mitt liv har varit en kamp, sen våldet från barndomen, hemlöshet, flykten till ett annat liv, våldet i relationen och tingsrättsprocesser. För att nu sluta i kampen om rätten till sitt jobb. Jag har varit deprimerad i så många år att jag nog inte vet något annat, ptsd o dissociation -_- Jag förstår inte varför inget aldrig bara kan flyta på, varför ska allt bli jobbigt och svårt. Förmodligen jag själv som orsakar det eller hur?

    6p – du är ju i mål – ska du låta din far vinna när du är så nära målet? Eller förskolelärare verkligen det yrke du verkligen vill arbeta med? OM du verkligen vill och har avslutat din utbildning så kan du ju alltid söka VAL om du har 6 p kvar och är fortfarande inskriven på utbildning så måste du fundera på varför du låter det som din förälder försöker lura i dig bestämma hur du beslutar att göra i ditt liv?

    Vad tänker du om att skaffa dig en samtalskontakt? För att få en spegel om varför du känner dig som du tänker misslyckas /är dömd till att misslyckas?

    Jag hade samma situation i mitt liv – mina föräldrar tyckte inte att jag skulle bli något speciellt som jag inte valde att studera till det som var fint (läkare eller något liknande) eller tagit tag i tillfället och gift mig rikt.

    Jag misslyckades länge i mitt liv – tills jag bestämde mig att börja arbeta med djur under en lång tid och hade eget företag under många år. Något hände och jag bestämde mig för att bli något och började läsa på ett universitet. 2001 hoppade jag till en lärarutbildning efter ett år som projektanställd lärare på en grundskola. Jobbade sedan som obehörig lärare 13 år och pluggade samtidigt. Nu är jag behörig OCH legitimerad lärare i fem ämnen. Behörigheten fick jag vid 58 års ålder!

    Ibland önskar jag att jag hade haft mina föräldrar i livet för att visa dem hur fel de hade – jag är nu en erkänt duktig lärare och har en livserfarenhet som gör att jag kanske se mina elever på ett annat sätt än de som ”lyckats” i livet och gått den raka vägen mot målet.

    Jag VET ju att allas väg är inte rak och ALLA vet inte vad som är rätt och riktigt för dem när de går ut grundskola och gymnasium. Jag vet oxå att man ibland måste vara 48 år innan man hittar drömjobbet.

    Att bli underkänd på en kurs är nog hårt för alla. Men det är ännu hårdare besvikelse om man har dåligt självförtroende och dåliga erfarenheter från tidigare. Jag förstår din oro och ångest. Samtidigt som jag ser din passion och styrka. Att du kämpat dig igenom 3.5 års studier. Och du har kämpat dig igenom det helvetet som du varit med om innan.

    Jag tror att du kommer klara av dom där 6hp som behövs. Ta det bara lugnt och kolla igenom vad det är som saknades. Vad är det som de inte tyckte du hade för att få godkänt?

    Jobbar du som förskolelärare nu? Är din chef medveten om utbildningen och uppmuntrar dig att fullfölja den? Har du frågat om det finns möjlighet att få fast anställning efter utbildningen är klar? Kanske hjälper det att få bort lite av oron och ge lite energi om du pratar med din arbetsgivare?

    och vet du vad? Jag tror du klarar livet MYCKET bättre än de flesta. De tunga erfarenheterna och envisheten. Styrkan. Uthålligheten. Och ja… det är okej ibland att känna hopplösheten och känna sig svag. Men du har kommit så långt och gör så mycket åt det hela. Du har dina drömmar och mål. Ge inte upp nu när du ser målsnöret.

    Jag tror på att du kommer klara det. Och du är en förebild för alla barnen. Du ger dem hopp och energi. ❤️

    Trådstartaren

    Att bli underkänd på en kurs är nog hårt för alla. Men det är ännu hårdare besvikelse om man har dåligt självförtroende och dåliga erfarenheter från tidigare. Jag förstår din oro och ångest. Samtidigt som jag ser din passion och styrka. Att du kämpat dig igenom 3.5 års studier. Och du har kämpat dig igenom det helvetet som du varit med om innan. Jag tror att du kommer klara av dom där 6hp som behövs. Ta det bara lugnt och kolla igenom vad det är som saknades. Vad är det som de inte tyckte du hade för att få godkänt? Jobbar du som förskolelärare nu? Är din chef medveten om utbildningen och uppmuntrar dig att fullfölja den? Har du frågat om det finns möjlighet att få fast anställning efter utbildningen är klar? Kanske hjälper det att få bort lite av oron och ge lite energi om du pratar med din arbetsgivare? och vet du vad? Jag tror du klarar livet MYCKET bättre än de flesta. De tunga erfarenheterna och envisheten. Styrkan. Uthålligheten. Och ja… det är okej ibland att känna hopplösheten och känna sig svag. Men du har kommit så långt och gör så mycket åt det hela. Du har dina drömmar och mål. Ge inte upp nu när du ser målsnöret. Jag tror på att du kommer klara det. Och du är en förebild för alla barnen. Du ger dem hopp och energi. ❤️

    Tack för svaret. Kändes peppande.

    Ja chefen vet iaf om situationen och tycker jag ska fullfölja utbildningen, fastanställning väntar när legitimationen är kommen. Dokumentationen och ”modet” att ”ta för sig” var bristande för att vara en sistaterminare så därför de måste göras om.

    Jag vill tro att ett år ute ”på riktigt” har stärkt mig till att klara det men samtidigt är jag orolig för att bli underkänd igen. Vet inte om jag kunnat överleva det i så fall. Samtidigt vet jag inte om jag hade kunnat sluta kämpa. Hela livet har varit en kamp, mycket prövningar hela tiden så jag är inte den som ger upp men ibland undrar jag hur mycket man ska behöva klara av.

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.