Jag har försökt fått ordning på mitt liv de här senaste månaderna. Jag sover tidigt, vaknar tidigt, äter mina måltider, går på promenader och försöker att acceptera mig själv men allt bara rasar igen. Men jag vill inte försöka längre det är så svårt och känner att jag inte kommer någon vart. Ena dagen är jag över molnen och andra dagen vill jag inte ens lämna sängen. När jag skrattar eller är glad så är det bara för stunden, det känns fel och jag vill bara krypa tillbaka till mitt lilla hål. Jag trycker undan alla mina känslor. Skolan blir bara svårare och svårare att ta sig igenom, jag kan knappt gå i korridorerna för allt folk och gömmer mig mest i toaletten. Lämnade mina vänner eftersom vi bara trampade ner varandra men jag ser de varje dag och de fortsätter att prata med mig. Varje. Dag. Förra veckan så sa en av de något till mig som fick mig att må så dåligt, det bara fick alla minnen som jag hade tryckt undan att komma tillbaka, som att ingenting har förändrats. Jag vågar inte säga till min psykolog att jag har självmordstankar varje dag. Jag vågar inte titta upp i korridoren. Jag vågar inte titta mig själv i spegeln. Jag vill bara dö.
