Hittills har jag druckit alkohol eller skurit mig, eller haft sex med vem som helst bara för att få glömma ett tag. Annars har de varit snabba på att lägga in mig när jag säger att jag vill dö. Nu verkar det lite som om de är ”vana” vid det så de bryr sig inte lika mycket längre.
Aha. Okej.
Kan du tänka dig att använda mindre destruktiva medel? Det hade varit sorgligt om sex blir ett självskadebeteende istället för någonting du kan njuta av. Det kan hända att dom du umgås med också är “vana” för att det har blivit skämtsamt? Då får du vara noga med att trycka på att du behöver någon att prata med.
Att glömma känns fint ibland, men även det är temporärt. Om du är estetisk av dig kan måla eller skriva vara till väldigt stor hjälp.
Jag skrev väldigt mycket sagor och berättelser om mina erfarenheter till en början. Huvudkaraktären var lika miserabel som jag var, men jag fick han eller hon att kämpa igenom jobbigheterna, och det gav även mig lite motivation.
Att måla med akryl kan hjälpa mycket. Då är du illa tvungen att låta saker bli som de blir. Man kan aldrig planera konst och att göra någonting, som att måla, kan vara väldigt skönt. Att bara leka med färg utan något riktigt mål och bara få finnas. Du kan måla hårt för att bli av med frustration, eller lugnt för att gå ner i varv.
Jag lyssnade också mycket på musik. Finns många band jag inte kan lyssna på längre just för att de bär med sig så jobbiga minnen, men dessa band hjälpte mig mycket.
Jag lyssnar också väldigt mycket på klassisk musik när jag inte vet vad jag vill måla eller rita. Då försöker jag att tänka på vad musiken vill förmedla.
Fantasi är en underbar flykt. Min fantasi och estetiska sida har inte alltid varit ett perfekt hjälpmedel, men det är fan så mycket bättre än att skära upp mina armar och ben bara för att sedan kolla på ärren, bli deprimerad för att jag förstört min kropp och sedan skapa flera ärr.
Jag har många taktiker som har hjälpt mig på ett eller annat sätt. Jag delar gärna med mig mer om du är intresserad.
