Hem > Forum > Depression > Ingen ser min depression

Ingen ser min depression

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7
  • Jag har levt med depression (ej diagnos av läkare) i flera år. På något magiskt sätt har jag lyckats dölja det för alla i min omgivning. Detta trots att jag lever i fullständig misär. Lägenheten är inte städad på flera år, och jag är säker på att jag skulle bli av med den om dom visste. Jag duschar och borstar tänderna kanske varannan vecka. Tvättat har jag inte gjort på månader, och sover i samma kläder som jag har på mig under dagen. Trots detta har jag lyckats ha flickvän, prestigefyllt jobb och vänner.

    Visst har folk reagerat när dom undrar om dom kan få komma förbi, och jag sagt att lägenheten är ostädad. Men eftersom ingen ens kan föreställa sig HUR illa det är, så skrattar dom mest och tycker jag borde se till och städa.

    Problemet nu är att jag har insett att jag inte kan komma ur min depression utan hjälp, samtidigt, jag lyckas inte förmå mig själv att söka hjälpen jag behöver. Jag lyckas ju inte ens ta mig ur soffan (bokstavligen, det kan ta mig ett par dagar innan jag lyckas ta mig ut och handla mat).

    Har daglig ångest, och ofta panikångestattacker. Och nu det senaste månaderna har det eskalerat (säkert för jag tvingas jobba hemifrån och har blivit mer isolerad). Min enda tröst just nu är att jag återfår kontrollen över min ångest genom att veta att jag kan få ett stopp på det här genom att avsluta mitt liv. Vilket mer och mer har känts som ett realistiskt alternativ. Det som hindrar mig är att jag skäms så mycket över att jag mår så här dåligt och lever i denna misär, och skulle jag begå självmord skulle ju alla få reda på det. Så det kanske är så att den ostädade lägenheten kanske just nu räddar mitt liv.

    Vet egentligen inte vad jag vill med detta inlägg, mer än att skriva av mig, för jag gissar att jag inte kommer lyckas söka hjälp på egen hand.

    Hej. Har i lite drygt 2 timmar velat skriva något men inte vetat riktigt vad eller hur jag ska formulera mig. Känner igen mig i såååå mycket.
    Vill iaf bekräfta att ”någon” dvs Jag har läst ditt inlägg. Lite frustrerande att jag inte får fram mer än såhär just nu, men jag börjar så, så får vi se.

    Trådstartaren

    Tack för ditt svar.

    Det är märkligt hur man kan vara så bra på att dölja allt, men så otroligt dålig på att faktiskt ta sig ur problemet. Jag kan inte ens påstå jag har försökt om jag ska vara ärlig. Det närmaste jag kommit är att jag skriver på detta forumet. Aldrig sökt hjälp, aldrig berättat för någon. Men de senaste månaderna har ångesten och paniken varit ständigt närvarande, och när jag börja leta efter var jag kan fästa repet, kände jag mig tvungen göra något om det så bara var ett inlägg på ett forum.

    På vilket sätt känner du igen dig i detta?

    Jag känner också igen mig. Jag var i liknande situation men just med lägenheten var det lite omvänt. Jag låg på knä och torkade av golvet i lägenheten varje kväll med disktrasa för att det blivit dammigt och allt behövde vara rätt.
    Allt annat var fel. Efter att stått ut i många många år med att vara den duktiga flickan som lyckats åstadkomma så mycket så började allt fallera utan att någon såg det. Eller jo de såg nog mer än vad jag tror men de gjorde eller reagerade inte synbart iallafall.
    Jag isolerade mig totalt, vågade knappt prata med en människa fler än en gång för då skulle de upptäcka vilken stor bluff jag var.
    Räkningarna blev sena, jag jagades av kronofogden till slut och levde på godis, lådvin och råttgift. Ja jag åt råttgift.
    Min räddning kom från en person jag träffade via nätet för att skada mig själv. Han såg mig och jag lät honom se och hjälpa mig.
    Han körde mig till sjukan, han drog mig till soc. var med på alla läkarsamtal och talade om för dem det jag talat om för honom om mitt mående samt hans egna observationer. För jag hade ingen kraft att svara på frågor.

    Så egentligen har jag inget enkelt svar till dig för jag hade antagligen bara rent jävla tur som stötte på just honom.  Men det jag vet hittills är att jag fortfarande mår skit men att det ändå finns bra stunder också.
    Och det är dom bra stunderna som man måste fokusera på.

    Försök skriva eller använd dig helt enkelt av din trådstart här, ge det till en kurator på vårdcentralen som du kan boka online och sedan bara dyka upp och ge pappret till. Du behöver inte ens säga något till personen.
    Du kommer antagligen då få fylla i självskattningstester som ger dig ett ”deppvärde” som jag brukar kalla det.
    Och antagligen, utifrån vad du skrivit här, så kommer ditt värde vara ganska så lågt och efter det går det ganska snabbt att få medicin (som du bör ta även om du är emot piller, särskilt om du inte vill eller kan ta emot mer handgriplig hjälp utan vill klara dig upp själv) och ett gäng samtals sessioner med kuratorn.
    Det är en början så god som någon i allafall tänker jag.

    Trådstartaren

    Tack för dina tips kring att ta med trådstarten till vården! Det kanske hjälper dom att inte gå på mitt sätt att verka fullständigt frisk när/om jag väl lyckas ta mig dit. För jag är säker på att jag kommer släta över HUR illa det är, och inte ge dom en chans att ge mig rätt behandling.

    Är extremt glad för din skull att du blev räddad av din nätängel, kanske det här forumet kan bli min.

    Kan mycket väl sätta mig in i att man kan må så dåligt att vardagen förvandlas till godis, lådvin och råttgift. Hur märkligt det än kan låta. Även om jag än inte testat råttgift, så liknar det min vardag.

    Komiskt att du lägger till ”om du är emot piller”. Jag har två gånger i mitt liv tagit medicin, en gång när jag var så lite att man kunde bända upp munnen på mig, sista gången för en 7-8 år sedan när jag tog en värktablett efter ett tandläkarbesök. Att jag skulle lyckas få i mig nått på frivillig väg ser jag som närmast otroligt (om jag inte råkar vara hos en läkare när jag ramlar ihop i panikångest).

    Det sjuka är att jag vill ha hjälp, men har ingen aning hur jag ska ta emot den.

    Att jag har sökt följande sida är närmast overkligt. Att jag stött på er inlägg om hur ni mår och har mått gör att jag vågar skriva. Mitt liv är utåt sätt perfekt men jag vill bara fly. Därför skriver jag här tror jag… jag vill fly fasaden, vill fly styrkan vill fly behovet av att trygga alla att allt är ok. Allt är inte ok och jag vet inte varför allt har aldrig varit ok trots allt som man har och älskar. Jag känner mig som en otacksam idiot men jag orkar inte mer…. Når ut för att jag har ingen jag kan prata med ingen som jag kan sluta skydda.

    Hade du klarat av att ta emot boendestöd? För att få ordning, lite i taget? Få rutiner som fungerade på det som du ändå vill göra, som att ha ren tvätt?

    Depression är hemskt, jag har testat men inte fullt så länge eller djupt, tror jag.

    Jag rekommenderar åter vårdappar, de har skattningsskalor som de tar på fullt allvar så skulle du försöka lite så försök vara ärlig, även om det är ett gäng stendumma frågor. Svara hellre värre än lättare för att få hjälp.

    Jag förstår fullt ut att man håller ihop så gott det bara går men det gynnar inte dig, vilket du ju vet.

     

    Inga bra tips, hoppas du går ett steg åt rätt håll idag, kommer ut lite, promenader hjälper faktiskt lite.

    Trådstartaren

    Jag googlade lite om boendestöd nu, och det eller hemtjänst verkar ju faktiskt vara nått som skulle kunna hjälpa mig. (Utöver att såklart ta tag i det som har orsakat allt, min depression)

    Nått som är extremt i mitt fall är mitt dubbelliv. Hemma är jag en psykiskt sjuk person som inte klarar ta hand om mig själv eller mitt hem. Utåt är jag en framgångsrik, social, kul, trevlig person. På jobbet är jag rådgivare åt våra största företag, där jag håller föredrag åt ledningsgrupper och chefer och tjänar sexsiffriga belopp i månaden. (Modifierat lite för att bevara min anonymitet)

    Allt detta gör att jag inte känner det jag har rätt att få hjälp med boendestöd/hemtjänst eller liknande. Jag har mer än råd att betala för all den hjälpen via privata firmor. Problemet är att jag inte vågar kontakta någon med risk för att bli ”avslöjad” (nej, jag är inte känd på något sätt, men avslöjad som personen som lever i misär, men är rik och ”framgångsrik”.) Och är jag tillräckligt sjuk för att ens vara berättigad? Det är bara inom mina fyra väggar (dit jag aldrig släppt in nån på säkert 5 år) så det syns, utan för dessa väggar så ser man en person som verkligen lyckats i livet (suck).

     

Visar 8 inlägg - 1 till 8 (av 8 totalt)
7

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.