Hej
Detta är första gången jag pratar “öppet” om mina problem som jag haft, i varierande grad, i många år. Efter en längre period jag mått skapligt okej har det nu fallerat ordentligt och jag känner mig vilsen och osäker på vad jag ska göra. Jag blev förflyttat från mitt jobb jag trivdes på och hamnade på ett jobb jag inte klarade av stressen på, vilket slutade med att jag fick säga upp mig själv.
Då jag vet hur arbetsmarknaden ser ut, och att jag saknar utbildning eller erfarenheter jag behöver till de allra flesta jobben, bestämde jag mig för att börja studera den enda utbildningen högskolan i min stad hade med vårtermin start.
Men jag har nu snabbt insett att jag inte har intresset eller motivationen att klara av högskolestudier och jag hade nog slutat direkt om jag inte varit tvungen att gå tillbaks till arbetslöshetens värld igen.
Sen jag förlorade jobbet jag brydde mig om har min “depression” långsamt kommit tillbaka, och är för tillfället väldigt svår att hantera. Jag känner en hopplöshet för framtiden och ingen ork att ta itu med den. Jag lever själv i en liten lägenhet, jag har ingen flickvän, inga kompisar och träffar i stort sett bara mina föräldrar. Jag fantiserar om döden men kan inte ens ta mig den friheten för att jag inte vill skada min familj. Jag fyller så mycket tid jag kan med att spela spel och lyssna på musik för att dränka ut tankar på annat.
Jag har försökt söka hjälp men det är så j#vla svårt att jag vill ge upp. Jag sökte först via min dåvarande vårdcentral, till en jag träffat tidigare i livet. Men han svarade att han skulle återkomma och sen hörde jag ingenting mer. Månader senare gjorde jag ett till försök och då sa han att han var väldigt överbokad och tipsade om andra ställen jag kunde prova, såsom företagshälsovården på företaget jag redan hade slutat på.
Förra veckan gjorde jag ett nytt försök på ett privat ställe, och fick svar efter två dagar att jag skulle beskriva mina problem i ett mejl till dom, vilket jag gjorde. Detta var en vecka sedan och jag har inte hört någonting mer.
Det enda stället jag nått fram till någon är via Mindler, men ett 25-minuters samtal över telefonen i veckan känns inte nog för att hjälpa mig. Även om det är en början.
Vet någon hur jag blir tagen på allvar och får tag på någon som kan hjälpa mig, eller måste jag göra ett självmordsförsök innan någon lyssnar?
Jag brukar alltid få höra att det är det första steget att söka hjälp som är det svåra, och om det nu är så varför är det så himla svårt att få någon hjälp när jag väl ha tagit det steget 40 gånger?
