Hej!
Jag är en kille från Stockholm som just har fyllt 18 år. Jag lider av depression enda sen sju års ålder.
Det började med att mamma skaffade en ny kille som började misshandla mig och mina syskon. Detta pågick under fyra år och hon stoppade han aldrig, förmodligen för hon var rädd själv och jag fick en ätstörning så jag vägde 40 kg vid 8 års ålder. Efter denna period så blev mitt självförtroende förstört, tystlåten, rädd, ensam och sånt där. Sen blev allt bättre ett tag, fick många nya vänner och jobbade även upp mitt självförtroende och förlorade massa vikt. Men jag var långt ifrån bra i mig själv. Hatade fortfarande mig själv och hatar fortfarande mig själv efter blivit misshandlad fysiskt och psykiskt.
Sen under sommaren 2017 träffade jag den här tjejen online som bor i Göteborg som jag började prata jätte mycket med. Vi började prata genom facetime och hon hade ett jobbigt förflutna också med hennes pappa som tog livet av sig och hennes ex som våldtagit henne flertals gånger. Och jag hittade någon jag kunde lita på, och jag gav henne så mycket och behandlade henne en vad hon, alla andra och jag behandlade mig själv. Och hon blev osäker på grund av sin depression för vi hade blivit ihop och träffats varandra osv och jag blev så lycklig sen försvann allt det när hon gjorde slut. Men jag stannade kvar och sa att vi kunde fortsätta vara vänner. Men det tär på mig att veta att hon är ute med andra killarn när jag älskar henne så mycket. Mamma skriker på mig varje dag och säger att jag är en patetisk nolla som stannar kvar, tar ut sin ilska mot min lilla syster som miss sköter sig på mig. Prata om allt negativt så dt är bara negativitet runt om mig. Min pappa hör aldrig av sig. Min syskon sa inte ens grattis när jag fyllde år. Mina kompisar frågar aldrig om jag vill göra något. Ingen frågar om hur jag mår, vad jag har gjort idag, hur min dag har varit, hur provet gick, vad jag ska göra i helgen.
Jag känner mig så jävla ensam och ingen finns där. Hon som lovade att alltid finnas där finns inte när jag behöver någon som mest. Jag skär mig för att lätta på smärtan inuti huvudet. Jag skrev även mitt självmordsbrev igår, ifall det skulle gå så långt har jag ett redo. Men jag vill inte att det ska gå så långt, jag vill bara ha någon som ångar mig när jag faller men jag har ingen. Och jag vet inte vad jag försöker få ut med det här. Kanske är det ett rop på hjälp, vem vet…
