Hus, ny bil och chef som 25årig tjej. Glad och sprallig på jobbet, kämpat och byggt upp ett liv. Visst låter det bra? Men jag låtsas och har blivit världsmästare på det. Inombords gör det ont och jag lider. Varenda ord som kommer ur min mun ältar jag och har ångest över, jag känner mig som världens sämsta och konstigaste människa. Jag har inget värde, jag är bara en idiot. Jag har total noll självkänsla och självförtroende. Jag får positiv feedback för mitt jobb men känner mig ändå som en förlorare. Och varför säger jag så konstiga saker? Varför kan inte jag vara som alla andra? Varför är det så mycket fel på mig? Jag skäms så mycket över att vara jag.
Det ingen vet är att jag längtar och väntar och drömmer mig bort tills jag får modet att ta mitt liv.
Den ständiga ångestklumpen i magen, illamåendet, konstanta tröttheten det äter mig inifrån
Jag kan inte sluta tänka på att ta mitt liv. Jag vill inget hellre än att försvinna.
Tonåren. Jag skulle alltid synas, höras och göra de “värsta” sakerna. Omtyckt av mina vänner och var en kul person att umgås med, men de som inte kände mig tyckte alltid illa om mig. Ofta lämnat ett gott intryck inför vuxna människor. Gick ut gymnasium med bra betyg och fick stipendier, omtyckt av lärare. Jag klarade det trots min dåvarande kille behandlade mig illa, psykisk misshandel framför allt och intalade mig själv som många andra tjejer att felet var mitt. Och i mitt fall så är det de, allt är ju bara fel på mig. Vem orkar ens med mig när jag inte ens orkar med mig själv.
För några år sen drog jag mig undan från allt. Försvann från radarn. Svarade inte till mina vänner och tappade kontakten med alla. Inget intresse att höra av mig, kunde inte. Vill bara vara ensam.
Utvecklade en socialfobi som bara blivit värre för åren. Jag har ingen. Jag kan inte besöka några butiker förutom en utvald mataffär jag far till då jag har bättre dagar. Får total panikångest och börjar hyperventilera och måste springa ut. Kan inte hälsa på någon. Har ångest hela veckan om jag vet att jag måste fara på t.ex ett födelsedagsfirande.
2019 var mitt värsta år hittills och allt som varit dåligt och jobbigt tidigare är ingenting jämfört med det här. Jag kämpar och sliter och tog mig till arbetet varje dag, vilket jag gör än idag låtsas att saker är bra. Men så fort jag slutar min arbetsdag blir jag total matt, får ingenting gjort, ångesten kommer tillbaka och mår dåligt tills jag lyckas somna på kvällen. Sommarsemestern låg jag på soffan veckor i sträck. Släpade benen för att kunna gå på toaletten eller röka en cigg. Kändes jobbigt att slå igång tvn för att se en serie.
Viljan att skada mig själv i år har varit stor. Får utbrott och bankar mitt huvud i väggen. Slår sönder dörrar eller skriker och grinar tills rösten tar slut. Jag sökte hjälp i höst, då jag fick ett ultimatum av min sambo. Men ingen kan hjälpa mig. Avbröt min samtalsterapi då det bara gjorde att jag mår sämre. Fick stämningsstabiliserande medicin som inte hjälper. Vägrar antidepp då jag lätt faller i beroenden. Vilket jag kan ångra ibland, alla dessa månader sedan sommaren som varit de värsta i mitt liv. Dagarna bara går och går och jag fattar ingenting, är desperat för att må bättre samtidigt som jag kämpar med känslorna om att jag inte förtjänar att må bra.
Jag finner inga ord längre. Jag förstår att ingen av er kommer kunna hjälpa mig. Jag förstår att allt sitter i mig för att kunna må bra igen. Men jag kan inte kontrollera mig själv. Om jag inte är ledsen blir jag väldigt lätt arg hemma, säger dumma saker som jag inte menar egentligen men kan inte stoppa det. Lovat mig själv i åratal att bli en bättre människa, men gör mig och min familj besviken varje gång. Ångesten över det tar också kål på mig. Jag bär ju all skuld på mig själv vilket jag borde, men om någon ens kunde förstå hur svårt och omöjligt det är för mig att kontrollera alla känslor som äter mig inifrån.
Jag känner mig som världens sämsta mest värdelösa människa.
Det finns ingen som kan hjälpa mig.
