Jag vet inte vad som händer, har haft en bra period senaste månaderna med mer energi, glädje och lust. Allt kändes bra, liksom hade distans till alla jobbiga tankar som oftast brukade snurra runt i mitt huvudet, jag tänkte mycket på massor av saker, övertänkte och ältade mycket. De mörkaste tankarna har varit frånvarande och jag har varit fri från självskada i snart 6 månader, vilket jag är så glad över.
Dock har saker senaste veckan börjat förändras och sakta men säkert känns det som att det blir värre igen, att jag börjat hamna i en sämre period igen liksom. Är mycket i mina tankar igen och spenderar tid åt övertänkande och ältande en del. Ibland kommer mina tankar om att skada mig själv tillbaka bara för att få tyst på hjärnan eller för att känna något för känner mig rätt tom. Det känns som jag samtidigt vill gråta men det går inte, det kommer inga tårar trots att jag brukar kunna gråta, känns som jag bara helt enkelt knappt känner något annars, allt känns bara tråkigt och som att jag inte bryr mig om något längre. Lusten, orken och energin till att göra saker börjar försvinna. Orkar inte göra något utan vill bara ligga i sängen och antingen kolla serie eller om jag tappar lusten till det inte göra något alls. Känner mig helt enkelt mer passiv. Jag försöker komma ut på dagliga promenader, men jag måste kämpa för att ta mig ut för känner egentligen inte för det. Jag orkar inte ta tag i vardagssysslor och det är kaos hemma, inte laga mat heller så äter sjukt dåligt numera. Alla de enkla sakerna som brukar vara lätta att ta tag i såsom att borta tänder och duscha exempelvis orkar jag knappt med längre utan måste tvinga mig själv trots att jag verkligen inte har energin till det. Jag är trött hela tiden, sovit dåligt senaste tiden då jag vaknar för tidigt men sen kan jag lyckas somna under dagen ibland. Ibland sover jag mycket bara för att slippa dagen om den är jobbig. Jag orkar ingenting och ångesten kommer och går hur den vill. Ibland får jag en panikkänsla för att jag inte vet vad jag ska göra med mina tankar, då jag vill hitta lösning eller svar på de och kan jag inte det fortsätter jag tänka på de trots om att de kan handla om framtidens händelser och kan inte vara i nuet.
Allt känns som en röra och ibland undrar jag om jag börjar komma in i mörkret igen, där jag varit förut och helst inte vill vara då det är omöjligt att ta sig ut därifrån. Jag har en stark rädsla för att det ska bli ännu sämre, att jag ska hamna i mörkret och att mina tankar på att inte orka leva längre och att vilja avsluta livet kommer komma tillbaka. När jag väl hamnar i mina återkommande depressioner, har jag svårt att hantera de. Nu är den ganska mild tror jag men vad händer när jag kommer djupare in i depressionen? Jag har ingen att prata med och ingen som kan vara stöttande i detta. Min familj förstår sig inte på psykisk ohälsa och accepterar det och har fåtal vänner att prata med om detta och vill inte heller vara en börda och tjata till mina vänner om mitt dåliga mående. Känner mig alltid så ensam i dessa perioder med depression och ångest som gör det ännu jobbigare att må bra igen och allt känns bara tufft.
Att hamna i mörkret, det mörker som är svårt att ta sig ut ur är ett helvete. Det är som att man drunknar och inte kan ta sig upp till ytan igen, man försöker och försöker, kämpar och kämpar men man är fast och kommer ingenstans. Avskyr att hamna här och vet inte längre vad jag ska göra. Är trött att må så här.