Idag bröt jag ihop inför mina föräldrar…

Har under en längre period mått väldigt dåligt. Dåligt mående är något jag kämpat med sedan tonåren och det går upp och ner under perioder. Men den här gången är det värre än någonsin tidigare. Visst har jag då och då under mina levnadsår funderat och tänkt på döden och att det ibland vore skönt att bara slippa all ångest och alla självdestruktiva tankar. Men sedan några månader tillbaka har tankarna kommit allt oftare, ibland flera gånger om dagen, och det som skrämmer mig mest är att tankarna börjat ta mer och mer handfasta skepnader. Finner mig själv allt oftare framför datorn för att googla fram hur man tar sitt liv minst smärtsamt. Det är som att jag slits mellan en önskan att lämna allt och en rädsla över att faktiskt dö. Kanske är det vad som ändå fått mig att stanna så länge och kanske borde jag vara tacksam över att jag ändå verkar besitta någon form av överlevnadsinstinkt? Samtidigt är det fruktansvärt att tänka att jag då kanske ännu inte nått botten…Och vad kommer möta mig där?

Trots detta är det ändå ingen som vet hur jag mår. Har alltid varit den som andra kommer till för att lätta på sina hjärtan. Men när det gäller mig själv håller jag allt för mig själv och försöker väl reda ut saker på egen hand. Det har ju funkat hittills så varför skulle jag inte lyckas ta mig upp till ytan den här gången, tänker jag. Men det blir inte bättre. Antar dock att människor i min omgivning ändå börjar förstå att något inte står helt rätt till. Det görs några trevande försök att fråga hur jag mår men jag kan liksom inte öppna mig. Försökte öppna mig för min pojkvän, då han uttryckligen bad mig berätta vad jag känner, men det var som att skjuta mig själv i foten. När jag väl berättade saker om mig själv, hörde av mig när jag mådde dåligt etc, så tyckte han att jag gnällde. Minns så väl en gång när jag sa att han inte verkade lyssna på mig, trots att han bett mig berätta, och han svarade något i stil med att han inte orkade bry sig. Ett hårt slag i magen och jag har inte vågat eller orkat ta upp mitt mående igen. Han har frågat men jag har viftat bort det och börjat prata om annat. Han mår själv dåligt och jag ställer upp ovillkorligt. Har åkt till honom mitt i natten, stannat hemma från jobb för hans skull, försäkrar mig att han mår ok osv. Att då inte få ett uns tillbaka, det tär på mig.

Han och jag har varit tillsammans sedan i början av 2019 och vi har väl egentligen från början haft ett svajigt förhållande men det har alltid varit passionerat. Jag har väldigt starka känslor för honom och jag tror att han har det för mig med. Trots detta sårar vi varandra om och om igen. Det är som att vi både älskar och hatar varandra. Delvis tror jag att det här förhållandet är en stor del till varför jag mår allt sämre. Det liksom suger musten ur mig att ständigt vara på vakt för hur hans humör är för dagen, vad jag ska säga och inte säga för att inte trigga onödigt tjafs m.m. Vi har pratat om att göra slut eller ta en paus men det känns som att ingen av oss är redo för att ta det steget. Därför hänger det liksom alltid i luften nu för tiden. Som att ingen av oss vågar ta upp den stora elefanten i rummet för att inte råka orsaka ett uppbrott man kanske egentligen inte vill gå igenom. Kort sagt så har det varit ett turbulent förhållande men med mycket känslor. Ett sådant förhållande i kombination med mitt tidigare liv och berg- och dalbaneåkande mående har således slagit mig långt ner i skorna och nu står jag här, deprimerad, ångestfylld, så fruktansvärt ledsen och med ständigt växande självmordstankar.

Så idag rann det över- jag bröt ihop inför mina föräldrar. Var där på middag och skulle bara fixa en grej som inte gick som jag ville. Jag började storböla. Mina föräldrar blev skräckslagna, min mamma började gråta i sympati, min pappa försökte lugna ned mig för att höra vad som hände. Mitt i allt gråt och hysteri sitter jag alltså med hela mitt liv och mitt mående på tungspetsen men lyckas inte säga ett ord. Jag vill så gärna berätta allt jag känner, men så blir jag osäker på vad det egentligen är jag känner. Hur mår jag, egentligen? Jag lyckas inte formulera någonting, varken i ord eller tankar. När jag äntligen lyckas samla mig så försäkrar jag dom bara om att det är ok. Sa att jag inte visste varför jag börjat gråta, kanske hade jag sovit för lite, var lite stressad etc. Drog bortförklaring efter bortförklaring tills dom köpte det. Eller åtminstone nöjde sig för stunden. Dom är inte dumma i huvudet så givetvis förstår dom att det är något fel med mig men förstod väl att det inte skulle komma något mer konkret från min sida.

Nu sitter jag hemma igen, åter med tankar om döden. Men nu även med en skam över att jag också dragit in mina föräldrar i det hela.

Vad är det för fel på mig?
Hur länge till ska man orka?

Hej. Jag har lidit av väldigt svår ångest och depressioner under många perioder. Hade en extremt tung period nyligen då jag slutat med mina antidepressiva som hållit mig stabil under en lång tid. Trodde jag var redo att sluta då jag faktiskt mådde helt okej men återföll i allvarlig ångest efter att jag slutat och blev ärligt talat väldigt sjuk. Blev tvungen att börja trappa upp med medicinen igen, vilket var extremt svajigt med stundtals ännu värre ångest. Självmordstankar i princip dagligen. Kunde inte äta eller sova ordentligt på flera veckor. Jag började också googla när det var som värst, även om jag egentligen inte ville dö – bara inte må skit. Nu är jag mycket mer stabil igen på antidepp, som jag enligt läkaren måste ta tills vidare och sannolikt under många år framöver då jag har så pass svår problematik. Det är på ett sätt en lättnad att bara inse att jag kanske inte är som “alla andra”, jag klarar mig inte utan hjälp av medicin och ev. terapi. Vill med detta bara säga att du inte är ensam även om det känns så. Men du behöver söka hjälp! Om det känns lättare så börja med att ta kontakt med psykolog eller läkare via någon av de appar som finns. När man mår så dåligt som du gör behöver man hjälp. Det kommer inte alltid vara så som du mår nu. Det är också modigt att våga bryta ihop och visa sig svag, ta hjälp och stöd från dina föräldrar om du känner att du kan prata med dem. Det gjorde jag.  Kram <3