I hela mitt liv har alla sagt att det blir bättre sen

Jag är nu 40+ och inser att sen aldrig kommer. 2017 fick jag Cancer som jag överlevde. Efter det fastnade jag i missbruk av lugnande tabletter. Förra året genomförde jag behandling mot tablettmissbruket och är i dag ren. Att ta sig ur missbruket var som att krascha i 200 km/h mot en bergvägg. I många år har jag dövat mina känslor. I ryggsäcken finns en tuff barndom med övergrepp, mobbing och kronisk fysisk sjukdom. Efter behandlingen fick jag en depression som håller mig i en järngrepp. Är nästan totalt isolerad. Har barn men träffar dem inte så ofta. Är ensamstående. Jag är så ledsen men jag ser inget syfte med mitt liv längre. Det är sju månader sedan jag lämnade behandlingshemmet och allt skulle bli så bra. Skulle skapa mig ett nytt liv. Men min kroniska sjukdom är kvar, ensamheten är kvar. Känner mig alltid ensam, gammal och ful. Förstörd. Jag kan inte se en väg fram. Kan inte se något annat än ensamheten i den här lägenheten. Har en terapeut som inte är bra. Att byta finns det inte möjlighet till här. Jag har försökt så mycket och länge. Tankarna att livet inte är för mig kommer oftare. Är så innerligt trött både fysiskt och psykiskt.

[Indigo Qugimo]

Hej

Insikten att “sen” aldrig kommer är inte särskilt kul.Jag känner igen många av dina tankar,jag har också gått och väntat större delen av mitt liv på att livet ska börja.Ensamhetskänsla blir lätt en begränsning,men genom åren har jag lärt mej att acceptera mitt ensamma liv.Man kan lära sej att uppskatta livet även som ensamstående,även om normen säger att idealet är tvåsamhet.Om man lever ensam så är man tydligen misslyckad på nåt sätt.Men om man tänker på att nästan 40% av hushållen i sverige är ensamhushåll,så måste det finnas gott om misslyckade människor i vårt land……