Hem > Forum > Depression > Huvudet i ständig röra.

Huvudet i ständig röra.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Har varit undandragen ifrån något socialt förutom mina syskon och mina jobb de senaste 15 åren.

    Hade en strulig början på min tonår och kände att jag inte ville bli indragen i mer problem. Så min lösning blev att dra sig undan från alla så mycket som möjligt.

    Känns omöjligt att fortsätta, måste ge upp. Efter sommarlovet ger jag upp. Hittat repet, hittat platsen.

    Kunde inte utföra det. Fick kalla fötter den natten när jag stod framför hängsnaran.

    Det blev väldigt lugnt i livet, vilket jag inte hade haft förr. Lättnad över att inte ha massa människor tycka, tänka, manipulera en. Fint de första åren.

    Flyttade hemifrån. Slutade dricka, slutade använda nikotin. Njuta av hur lätt livet kan vara.

    Två år gick, blir mer avstängd från samhället. Vågar/orkar inte gå ut. Ända kvar är jobbet och syskonen. Brutit kontakten med mina så kallade föräldrar. Det börjar klia i hjärnan.

    ”Varför pratar du inte mer med andra människor” ”Varför puttar du bort alla” ”Vill du inte ha en riktig relation någon gång i dit liv”

    ”Försvinn tankar, jag kommer bara bli sårad. Låt mig va”

    Lärde mig ett nytt ord – ”Introvert” Tycker om konceptet. Gör mig mer normal, gör mig mindre ensam i ensamheten. Det ända konstiga var, de som säger sig vara introvert vågar visa sig/ kommunicera på nätet. Har jag förstått det fel. Bryr mig inte. Så länge det håller bort tankarna, så länge jag är säker.

    Börjar bli trött.

    Sex år har gått sen jag flyttade hemifrån, 13 år sedan jag bestämt mig att dra mig undan. Jag kan inte mera, eller kan jag. Jag förstår inga längre, har jag förstått någon någonsin. Kommer inte ihåg. Vilka samtal är vettiga, varför pratar alla om alla bakom deras ryggar. Vad är det som händer. Jag kan inte koncentrera mig, jag tappar fokus. Är det jag, är det andra.

    ”LUGNA NER DIG! DU FÖRSÖKER DIG PÅ NÅTT DU INTE KAN! Du måste vara ensam, det har gått för långt.” ”Stanna där nere och om du absolut måste, ge upp”

    Konstant trött.

    Är ensam, försöker få tankarna på annat. Depressionerna kommer tätare och tätare inpå varandra. Är nu konstant. Så trött. Hjärnan vill 18 miljoner olika saker samtidigt. Behöver psykologisk hjälp, hamnar i kö. Måste ändra något, måste flytta.

    Flyttade till en större lägenhet. Lyckokänsla. Vet inte hur länge sedan känt den men här är den igen. Min hjärna får jobba fullt ut mycket att göra i privatlivet.

    Färdigflyttad. Hård krasch, mycket hård. Kan inte lita på lyckan. Vill aldrig känna den igen.

    Min tur att få gå till psykologen. Får berätta hela min historia, känner mig löjlig. Andra har det värre, tar upp psykologens tid.

    ”Varför, du din avskyvärda, meningslösa lilla avskum. Du har ingen rätt till denna hjälp”

    Ligger i psykologens händer nu vad hen gör med min information, hmm ska testas för ADD härnäst. Skall även tvinga mig själv ut till att bli social.

    Provar på nätet, känns väldigt obekvämt. Hjärtat i halsgropen men jag gjorde det. Här kommer kraschen igen…slår hårt.

    ”Ge upp, ge bara upp” ”Inget kommer att ändra sig” ”Ge upp”

    ”Ja, det kanske är tid för mig att lämna allt bakom mig”

    ”Ett par dagar till, hitta någonstans där du kan prata med människor öga mot öga”

    Gick på en Thaiboxnings lektion. Var inget speciellt.

    ”Är du nöjd nu? Jag vill inte mer”

    13 år efter mitt första självmordsförsök verkade det som om det var dax för mig ännu en gång att försöka mig in i den eviga sömnen.

    Huvudet är så rörigt  kan inte gripa tag på en tanke en längre stund. Är rädd. Något i mig vill fortfarande inte ge upp men jag vet mycket väl att livsviljan nästintill nu är helt tomt.

    Något händer som inte hänt många, många år. Tårarna börjar falla då jag planlöst letar efter något att avsluta mig med.

    Psykologens sista ord ekar i huvudet – ”Ring en självmordslinje”

    Gör detta, hjälper inte. Tar två steg för att uppta sökandet igen men bestämmer mig för att göra det jag lovat mig sedan länga att inte göra. Jag ringer min storasyster.

    Min hjärna försöker förtvivlat hålla mig vid liv. Hör inte hälften av vad min syster säger. Hjärnan är bara i ett stort brus.

    Har aldrig hört min storasyster gråta för mig förr, var så oväntat. Lika med en rak höger mot kinden och definitivt tillräckligt för mig att vakna till.

    Är bara ett tomt skal, med en hjärna på konstant fullvarv.

    Gjorde en massa tester hos psykologen. Psykiatrin ska ta över mitt fall, kan vara något neurologiskt. Är för tidigt att säga än dock.

    Är så trött.

    Sitter nu här i rädsla att jag kommer att bryta mitt löfte som jag gett min syster om att kämpa på.

    Men har iallafall fått ut min historia om inget annat, även om ingen läser detta. Är ensamhetens veteran.

    Det viktigaste att veta är att din berättelse kan hjälpa andra som kan relatera, enbart genom att berätta den.

    Det du måste påminna dig om är att du har folk som älskar dig, ditt mående är relevant och du vill kämpa för ditt liv – det är det viktigaste av allt. När du minst anar det kanske du finner din själsfrände, eftersom du gav dem möjlighet att komma in i ditt liv genom att inte underhålla massa andra människor som egentligen inte betyder så mycket för dig.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.