Hur vet man att bristningsgränsen är här?

Har gått i DBT terapi under hela hösten nu och jag började tillslut känna att det kanske började hjälpa lite. Självskadandet gick ner lite och jag började känna mig lite mer stabil. Har nu dock inte haft någon terapi på en månad på grund av sjukdom och ledighet över storhelgerna. Men den senaste veckan känner jag bara att jag håller på att kollapsa med det känns så konstigt. Ena sekunden är jag villig att göra allt för att fortsätta kämpa och andra sekunden vill jag bara ställa mig på en gata och skrika rakt ut eller lägga mig livlös på golvet. Studerar på heltid på en krävande utbildning. Har även ett jobb där jag jobbar extra och har vanligtvis terapi två gånger i veckan. På detta har jag även en tid på vårdcentralen en gång i månaden, ett möte med min psykiatrier en gång i månaden och sedan ska jag ta blodprover en gång i månader. På grund av mitt självskadebeteende hamnar jag också på sjukhus regelbundet ungefär en gång i månaden. Nu när det har blivit uppehåll i allting börjar jag känna att jag vet faktiskt inte hur jag ens får ihop mitt liv med allting jag har att göra och samtidigt ta hand om mig själv. Utan terapin i en månad har jag inte haft någon chans att bara stanna upp och se över vad som pågår vilket jag vanligtvis gör med min psykolog då jag har lätt för att dra ifrån och glömma mitt psyke vilket leder till en kollaps i slutändan. Det är där jag känner att jag är på väg nu. Jag har nya blodprover som ska tas på måndag och jag vill bara skada mig så illa att mitt värde kommer vara så dålig att jag måste på sjukhus. Men så har jag inte tid med det just nu på grund av allting annat och när jag äntligen kommer träffa min psykolog igen på torsdag så kommer hon vara besviken men jag vill så gärna bara förlora kontrollen. Känns på något sätt som det är det jag behöver. Det känns nästan som en säkerthet att jag kommer falla dit och skada mig själv i kväll som det är nu..

Ibland så behöver man kollapsa.. Känna att nu har jag inte kontrollen längre..

Att skada sig gör jag med.. Det dämpar det där mörka kletet innuti som sprider sig ut och som man ibland råkar kasta på andra..

Du är inte ensam i ditt mående bara så du vet.. Vi e minnst två i alla fall