Hur ska man orka?

[Purple Papudi]

Känner att jag måste få skriva av mig lite då livet känns så otroligt tufft och hopplöst just nu. Drar en liten backstory först.

Jag kommer inte riktigt ihåg när mitt dåliga mående började på riktigt. Skoltiden har varit tuff för mig och jag blev mobbad under mellanstadiet, vilket jag idag tror är en stor bidragande faktor, även fast jag inte inså det då. År 2013 drabbades jag av en ätstörning och fick diagnoserna anorexia och depression, jag var då i mycket dåligt skick. Mitt hjärta slog knappt och jag var extremt undernärd. Strax efter att jag fått min diagnos påbörjade jag en behandling, eftersom att jag var i så pass dåligt skick blev jag inlagd. Minnena från denna tiden är lite vaga, helt ärligt kommer jag inte ihåg speciellt mycket. Jag tror att jag har förträngt det allra jobbigaste. Men hur som helst, jag var inlagd i ungefär 6 månader. I och med inläggningen, som skedde utanför min hemstad, missade jag mycket av skolan. Jag har alltid varit duktig i skolan och haft extremt höga krav på mig själv, så detta tog såklart hårt på mig.

När jag blev utskriven mådde jag bättre. Jag hade gått upp till en hälsosam vikt och fick börja gå till skolan igen. Jag märkte fort att jag hamnat efter och inte alls var på samma nivå som de andra i min klass, något som stod i stor kontrast mot tidigare år då jag varit en elev som alltid presterat på topp. Jag blev stressad över att jag inte förstod allt som läraren pratade om, vilket ledde till att jag började må sämre igen. Här började även mobbningen och utfrysningen ta fart igen. Jag bestämde mig efter en termin att jag skulle vara tvungen att byta skola om jag över huvudtaget skulle orka gå ut grundskolan. Sagt och gjort, jag bytte skola. Bytet av skola blev bra, jag träffade fina vänner som fortfarande finns kvar i mitt liv. Jag mådde lite bättre ett tag. Men fort märkte jag av stressen igen. Skolarbetet var för svårt då jag hade missat så mycket. Mitt mående försämrades drastiskt under hösten 2017, vilket ledde tills tt jag utvecklade ett självskadebeteende. Jag skar mig för att försöka kontrollera alla de jobbiga känslor som stressen orsakade. Jag fick dosökning av mina antidepressiva som jag gått på sedan 2013, men ingenting hjälpte. Jag kände hur mitt liv bara gick mer och mer utför. Jag utvecklade självmordstankar. Tänkte  på döden som en möjlig utväg. Under våren 2018 kom anorexin tillbaka. Jag rasade i vikt och läget blev kritiskt. Jag blev sjukskriven från skolan och var hemma i ungefär ett år. Jag hade tät kontakt med BUP, gick dit en gång i veckan för kontroller. I oktober 2019 bestämde jag mig för att försöka bli frisk från anorexin. Jag började gå upp i vikt, men till skillnad från förra gången började jag inte må bättre, tvärt om. Mitt mående var fortsatt väldigt dåligt. I december 2019 nådde jag min målvikt.

Så allt detta tar oss till var jag befinner mig idag. Jag har inte blivit friskförklarad från anorexin än, men det är mycket bättre. Tror dock att tankarna alltid kommer att finnas någonstans i bakhuvudet. Anledningen till att jag skriver detta är för att jag verkligen behöver ventilera mina känslor. Jag har svårt att prata om hur jag mår och säger för det mesta att det är bra. Under de senaste tre månaderna har mitt självskadebeteende och mina självmordstankar blivit mycket värre. Det går inte en dag utan att jag tänker på att avsluta mitt liv. Jag vet verkligen inte hur jag ska ta mig ur denna situation och hur jag någonsin ska kunna må bra.

Tack om du orkar läsa allt! Det blev en väldigt lång text.

Kära vän! Så jobbigt du har det! Jag orkade läsa allt och jag ser och “hör” dig!

Det primära nu är att du har någon att tala med. Kanske eventell kan du behöva någon medicin i början som en hjälp på traven.

Jag har själv en ätstörning som jag idag mestadels har kontroll över men ibland faller jag tillbaka för att det är det enda sättet (tror jag när det pågår) som jag kan hantera min ångest på.

Jag fick hjälp genom KBT och ACT. Något jag tog med mig i och efter min behandling som jag har kunnat vila i, är att det som varit med mobbing och en massa skit i skolåren är historia. Det som hände då kan jag inte göra något åt för jag kunde ju inte ändra historien. Jag tränade på att släppa taget om det förflutna och acceptera att så var det då. Jag fick jobba på (och gör det fortfarande), att hålla fokus på nuet. Det är bara nuet som jag kan förändra. Frisk kommer jag aldrig bli i min ätstörning, ungefär som en nykter alkoholist, men jag kan medvetandegöra min situation och förhållande till maten varje dag och på så sätt ha kontroll över min ätstörning. Det får mig att må bättre mentalt. Kanske kan det fungera för dig också?

Ingenting av detta hade jag klarat själv! Är så tacksam över de terapeuter som hjälpt mig. Det har tagit lång tid att utveckla ätstörningar och det tar lång tid att få koll på situationen. Jag tror du skulle vara hjälpt av en terapeut som har kunskap om ätstörningar och måendet som kan hänga ihop med det.

Även om en har gått upp i vikt så är ju inte det som gör att en mår bra mentalt och själsligt. Önskar dig allt gott och att du kan finna meningen med livet igen.

[Purple Papudi]

Tack fina du! Ditt svar betyder mycket.

Om du vill får du gärna berätta mer om KBT och ACT som du gick igenom. Lite hur det funkade kanske, och hur det gick till. Har aldrig hört om det som behandling vid ätstörningar, men det låter intressant.

Styrkekramar till dig som orkar kämpa!<33