Hur mycket står man ut med

Är 66 år. Varit änka sedan 2015, men min man flyttade till ett vårdhem 2009. Träffade i slutet på 2017 en ny man som jag föll för direkt. En riktig passion som jag trodde var äkta kärlek. Det visade sig att jag delade mannen med en annan kvinna och han bad mig att jag skulle vänta på honom. Han lovade lämna den andra kvinnan. Full av kärlek och hopp inför framtiden väntade jag, men mådde fruktansvärt dåligt. I slutet av 2018 orkade jag inte mer. Vi träffades inte längre men hade daglig kontakt på mail. I slutet på april i år fick jag kontakt men den man som bor ganska nära mig. Vi kände inte varandra närmare men har alltid hälsat på varandra. Hans fru är dementsjuk och bor inte hemma. Jag var väldigt tveksam men när vi träffades och pratade visade det sig att det var hans barn som tyckte att han skulle träffa någon. Att han skulle gå vidare i livet istället för att deppa ner sig. Vi fick det så bra. Han näst intill dyrkade marken jag gick på. Uppvaktade mig på alla sätt och visade verkligen både inför mig, familj och vänner att han tyckte mycket om mig. Jag frågade honom ofta om han verkligen var redo för ett nytt förhållande. Jo, det var han verkligen, sa han. Han gjorde upp planer för oss och en gemensam framtid. Vi träffades varje dag och hade det underbart. Jag kände att äntligen har jag hittat hem. Äntligen har jag fått någon att älska, som älskar mig tillbaka,  någon att dela framtiden med. Vad hände? Jo, det visade sig till slut att han inte var redo. Han kan inte släppa sin fru som han trodde han redan gjort. Han har dåligt samvete inför henne, säger att han inte känner det där lilla extra för mig. Han säger att han behöver tid och vill vara ensam ett tag. Hans fru har blivit mycket sämre den senaste tiden och han känner så klart att han måste finnas till för henne mycket mer då. Jag har full förståelse för att han känner så. Jag har ju varit i hans situation och vet vad det innebär.Detta händer för lite mer än en vecka sedan. Jag kände att ännu en gång var det någon som slog undan benen på mig. Jag ramlade hårt. Hade ju precis börjat resa mig och hitta glädje i livet igen, men aldrig får man vara glad. Han hörde inte av sig på ett par dagar. I fredags ville han träffas och fika och så klart att jag sa ja. I lördags ville han att jag skulle följa med honom och köpa lite nya saker han behövde hemma. Så klart jag följde med. I går ville han att vi skulle ut och äta och det gjorde vi också. Nu vill han att vi denna veckan ska köra till ett ställe som vi pratade mycket om i somras men som aldrig blev av. Han säger att han vill att vi träffas som vänner och att han har svårt att vara utan mig, men han vill att jag ger honom tid. Jag är så osäker på om jag gör rätt som fortsätter att umgås med honom. Han säger hela tiden att han vill ha mer tid och att han hoppas att allt ska ordna sig. Han vill att vi gör det bästa av detta så länge. Det är svårt att mista någon man har kommit så nära. Vi pratade om allt. Han har också ett annat problem som en följd av grubblerierna över frun. Han har öppnat sig totalt för mig, vi har pratat, gråtit, skrattat och haft det för mig helt underbart den här tiden. Jag är nu rädd att jag lurar mig själv. Vad är det som säger att när han har fått den tid han behöver, att det är mig han vill ha då. Han kanske vill bryta helt då. Ska jag vänta eller gå redan nu? Det känns så hopplöst och svårt.

 

Hej!

Jag tycker du skall vänta och se. Det där verkar vara en schysst snubbe. Men, glöm inte bort att lyssna till din “magkänsla”, och lita på den.

[Red Vyhodo]

Hej,

Endast du själv kan i slutänden avgöra om det är värt att fortsätta träffas eller om det är läge att bryta upp.

Samtidigt tänker jag lite såhär. Om du mår bra av att umgås med honom, varför inte? Kan ni umgås som vänner kan det ju vara helt underbart, vänner kan man ju inte få för många (framför allt inte bra sådana). Men det är ju om du mår bra av den situationen. Känner du själv på dig att du inte gör det kanske det är bra att backa för din del.

Eftersom ni ändå verkar ha en fin kontakt med varandra, har du pratat med honom om detta? Hur ser han på dina känslor i sammanhanget? Jag tänker att det kan föra till att du får veta om han kanske vill något mer än att vara vänner efter att han fått den tid han behöver, eller om det är så att han ser dig som en bästa vän och vill behålla det så. Det kan vara stor fördel att veta tänker jag.

Viktigaste för din del, försök sätt dig själv i främsta rummet, och ta hand om dig!

Hej,

Jag har frågat vad som händer när jag gett honom tiden han behöver. Naturligtvis har han inget svar på det. Han säger att han hoppas att det ska ordna sig mellan oss men kan naturligtvis inte garantera något. Jag vill inget hellre än att vara vän med honom, fast jag vet att jag kanske gör mig själv illa i slutänden. På något sätt kan jag tycka att jag är för gammal för att vara stolt och släppa. Känner att kärleken är värd att kämpa för. Det svåraste är gråten som ständigt finns inom mig. Svår att hålla tillbaka, tårarna rinner när helst de själva vill. Får nog ge detta en kort tid och sedan göra det som är bäst för mig, hur ont det än gör.

[Red Vyhodo]

Försök komma fram till vad som är bäst för dig själv. Hoppas på en inte alltför smärtsam utgång. ❤️