Hur kan jag hjälpa mitt barn?

Hej undrar hur jag kan hjälpa/stötta mitt vuxna barn ( 24 år) som bor i egen lägenhet.
Hen har varit arbetslös drygt ett år, vänt totalt på dygnet, ingen får komma hem till hen, städar ej, tvättar ej, blivit avstängd 3 ggr fr arbetsförmedlingen
Vet ej hur jag ska nå fram till hen…
Ser att hen ej mår bra…
Hen säger att hen är apatisk och jag ser att hen ”skiter” i allt

Tacksam för hjälp

[Pink Goduro]

Hej,
Vilken svår situation. Jag tycker det är fint att du bryr dig och jag tycker inte att du ska ge upp eller sluta försöka. Jag vet inte hur er relation ser ut men jag tror att jag hade uppskattat att få hjälp med saker. Hen kanske inte är redo att prata om hur hen mår, och vill förmodligen inte fråga om hjälp. Du kanske behöver lite lätt “tvinga” på hen hjälp?

Ett tips kan vara att berätta att du vill komma dit och städa lite utan att ni behöver prata om något. Eller fråga om du får komma och hjälpa till och tvätta? Eller laga lite matlådor till hen hemma hos hen. Det kanske är enklare för hen att acceptera hjälp om du berättar att du bara vill fixa i lägenheten hos hen utan krav på att prata? Det kanske är enklare situation för hen då att börja acceptera och kanske mjukna till att prata allteftersom.

Om hen vill prata skulle jag ställa slutna frågor som kan vara enklare att svara på i vissa fall. Kraven på hen blir mindre om hen “bara” behöver svara ja/nej.

Ta allt med en nypa salt då allt är utifrån mina egna tankar och upplevelser!! Hoppas ni kan finna en väg till acceptans och en finare tillvaro för er båda✨🙏🏼

Tack för dina tankar.
Det svåra är att hen vägrar att någon får komma till hans lägenhet… har hört från andra att de ej heller längre får komma upp i lägenheten.Jag har försökt få komma över men då är hens svar att hen kommer hem till mig istället. Före jul svarade hen ej då jag försökte få ta i hen så då åkte jag dit ändå och ringde på tills hen öppnade ( jag trodde hen kanske tagit sitt liv). Hen ställde sig i dörröppningen och ville ej släppa in mig. Varav jag sa att jag ej ville stå i trappuppgång och prata med hen. Då först släppte hen in mig och jag såg hur illa det var ställt i lägenheten…

[Pink Goduro]

Hmm. Vem är det som betalar för lägenheten? Om det inte är hen själv kanske det går att hota med att hen inte får hjälp att betala den om hen inte släpper in någon/berättar vad det är som händer.. kanske ingen bra idé men vet inte riktigt vad man kan göra :/

Hej,

Vad fint att du vill hjälpa ditt barn!

Om jag hade varit dig hade jag kanske testat att släppa mycket fokus på barnets lägenhet och hygien. Det gör du säkert redan, att det är det totalt sekundära i detta, kanske du inte ens bryr dig så mycket om det alls. Men jag minns själv när jag varit deprimerad att det har varit så jobbigt att hålla fasaden uppe när mina anhöriga börjat “syna mig”. Liksom sett lite för mycket och då även velat in i min lägenhet. Tror på att försöka lyfta bort fokuset från dennes boende.

Istället tror jag på att erbjuda att personen själv kan få komma över på fika/mat. Eller ta en promenad. Göra något konkret som att t ex besöka ett muséum. Personen kommer säkert säga nej till 19 av 20 förslag, men den där gången personen kanske säger ja kan vara början på en vändning.

Jag tror på att ge förslag på att ses på neutrala platser som inte  “avslöjar” vilket dåligt skick man egentligen kanske är i, alltså. Det kan också skapa känslor av normalitet istället för påminnelser om hur jävligt allt är. Det är jobbigt också att se ens anhörigas blickar på sin misär. Kan skapa mycket skam. Tror alltså att det finns en risk att en deprimerad person kan isolera sig mer och mer när den förstår hur andra börjat upptäcka hur illa det är, och det kan man behöva komma runt och hjälpa personen med för att den inte ska sluta sig ännu mer?

Tror definitivt inte på hot om att personen kan bli av med sin lägenhet? Kanske är det dennes enda trygga plats? Det tror jag kan få katastrofala konsekvenser i värsta fall?

Tack igen för era tankar/råd
Hen äger själv sin lägenhet och vad jag vet sköter sina räkningar. Men då hen ej sköter det arbetsförmedlingen säger hen ska göra så vet jag ej hur länge hens sparade pengar räcker…
Hen vill ej söka jobb. Säger att hen ej vet vad hen vill.
Jag försöker att hen varje vecka ska komma över och äta middag och än så länge har hen kommit över. Det är svårt hitta samtalsämnen då hen sluter sig när hen kommer över.
Hen könner kanske av att ”frågorna hänger” i luften?
Tror att det kanske är jag som mår mer dåligt över hur hen missköter sitt hem och hygien 🙁
Har erbjudit att tvätta om hen tar med sin tvätt men det gör hen ej. Har även erbjudit mig att hjälpa att städa men det vill hen ej.
Känner mig så maktlös att se mitt barn må så här 🙁

Jag förstår att det är fruktansvärt att se ditt barn må så här. Att det gör fysiskt ont i hjärtat. Vanmaktskänslorna att stå vid sidan om och inte riktigt känna att man kunnat påverka och se resultat är ju det också hjärtskärande. Stor kram till dig!

Funderar lite på det här med att barnet säger att h-n är apatiskt. Vad vill man göra när man känner sig likgiltig inför det mesta? Där någonstans hade jag försökt vända mina samtalsämnen om jag vore dig. Försöka att skapa liv och glädje på ett respektfullt och balanserat sätt. Väcka liv i personens positiva känslor igen. Påminna den om att det kommer bli bättre framöver. Peka på hopp och framtidstro. Jag tror kanske du måste vara hoppet för ditt barn om denne själv inte klarar av att känna det just nu. Jobb är viktigt, men sitt psykiska mående är ju viktigare. Vet du varför ditt barn mår dåligt? Alltså anledningen till att h-n inte orkar med att söka jobb och ta sig ur sin situation? När man är deprimerad är det ju oftast just sånt som ryker först, att energin är så låg och begränsad, livet känns meningslöst osv. Det är nog viktigt att ditt barn kan få komma till en terapeut om h-n inte gör det redan?

<3

Tack för din medkänsla 🙏🏻
Jag är tacksam för de korta stunderna då hen kommer över på middag. Ibland kan hen le eller skratta tillsammans då vi äter. Men drar nästan direkt efter vi ätit.
Hen har alltid haft dålig självkänsla och inget eget driv…
och nu när hen ej har något jobb så känns det som hen tappat ett sammanhang?
Kanske har jag curlat för mycket …
Har frågat hur hen mår men hen vill ej gärna svara.Om jag ställer en rak fråga om hen känner sig apatisk svarar hen ja.
Jag har sagt att om hen kanske ska söka hjälp och får då till svar -ja kanske. Men hen gör det ej 😔
Jag kan ju ej tvinga honom till att söka hjälp men tror att han skulle behöva gå till någon och prata.

Förstår, tror inte du behöver vara orolig för det här med curlingbiten. Läste någonstans att ett curlat barn oftare ber om hjälp och liknande, än de som inte blivit curlade. Det lär inte vara ditt fel övh att h-n mår dåligt! Att h-n kommer på middag trots att han mår såhär tyder snarare starkt på att du är väldigt viktig och betydelsefull <3

Ja, det blir ju så att man tappar sammanhang utan arbete. Men det kan vända fort också att han plötsligt snubblar över något (t ex genom en kompis) och så är han inne i leken igen! Kanske du kan pröva att undvika att prata om mående och det som egentligen behöver göras/tas tag i? Alternativt hjälpa till med att boka tiden hos psykolog, eller möte på vårdcentralen? Förstår att ditt barn är myndigt men det kan vara så att h-n blivit ganska handlingsförlamad och tappat sin problemlösningsförmåga när h-n mår så dåligt. Det ingår ofta. Ett förslag är då att alternativt ge henom t ex en länk till psykolog online?

Åh tack tack för hur du skriver <3
Det är som du läser mina tankar men nu när du satte ord på dem känns det lättare, tack 🙏🏻
Har funderat att låta bli att prata om det som ”skaver” men ska nu försöka göra så.
Jag ska åter igen försöka få hen att boka en tid till vårdcentralen.