Hem > Forum > Depression > Hur berättar man?

Hur berättar man?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag undrar ständigt hur ni modiga här kom ut till era familjer och arbetsliv etc med att ni lever med psykisk ohälsa. Det svåraste för mig är att allt kring mig i livet ser så ljust ut. Omtänksam familj, bra vänner, ett jobb och en karriär som bara ser lysande ut osv. Mitt inre speglar dock inte allt bra jag har kring mig, vilket gör det väldigt svårt. Ska försöka förklara med skrift enligt nedan till familj utanför hushållet, vänner och min chef. Kan man göra det så? Text nedan. Tacksam för svar.

     

    Jag tror verkligen jag har det mesta i livet man kan önska sig. Nybliven pappa till en helt fantastisk dotter, underbar sambo, omtänksam familj, bra vänner o socialt umgänge, ett bra jobb med en karriär som är lovande och bra kollegor. Alltså bara bra och fina människor kring mig hela dygnen. Jag har verkligen födds med alla privilegier i livet som så många andra saknar. När jag tänker på allt bra och alla fantastiska människor jag har och tidigare haft i mitt liv blir jag väldigt tacksam samt ledsam. Hur kan man inte vara lycklig och ha livskraft när livet gett så mycket positivt. Får jag själv gissa så är det tack vare alla dessa människor jag faktiskt är vid liv än idag. Ett av de jobbigaste problematiken är att jag inte orkar ge människorna jag håller kärt den kärleken de förtjänar. Trots att jag känner det. Det måste vara/varit väldigt tufft att leva nära mig och se mitt förfall. Ett förfall som jag vägrat prata om utan istället stängt människor ute och gjort allt i min kraft för att dölja hur jag mår inombords. Själv känner jag bara en stor skam över mitt mående. Man ska inte kunna få allt som livet gett mig och ändå större stunder av dagen känna hopplöshet. Ett erkännande jag aldrig tidigare gjort. Alternativen som är kvar är antingen ärlighet om mitt mående eller förfalla fullständigt. Många dagar önskar jag mig själv allvarligt sjuk i en riktig sjukdom som syns på röntgen, prover etc. Så jag hade känt att det är accepterat att få riktig vård och en paus från mitt eget kritiska huvud. En önskan som är hemsk självisk med tanke på de som verkligen lider av allvarliga sjukdomar. Jag vill inte bli placerad i något fack som en svag psykiskt sjuk människa. När jag är helt ärlig så kan jag själv erkänna att min bild av psykisk ohälsa var tidigare just det. Svaga människor som inte pallar trycket eller har någon drivkraft. Idag ser jag annorlunda på det. Jag tror att jag lidit av psykiskt ohälsa i ca 7-8 år, möjligtvis längre. Det har bara med åren blivit allt svårare hantera samt att dölja. Muren som man bygger upp blir svagare för varje gång. Ångern och ångesten över vad man har försakat och kan komma att försaka blir starkare för varje gång. Jag har provat det mesta mot psykisk ohälsa. Samtalsterapi, psykolog, kost, träning, meditation, mediciner, KBT, alternativa mediciner, dåliga alternativa mediciner osv. Visa alternativ givetvis mindre helhjärtade än andra. Jag tror jag mått sämre än jag någonsin kan erkänna vilket varit ett stort hinder. Min personlighet och mitt driv gör att jag vill ha resultat och det fort. Annars förkastar jag metoden och tappar motivationen i genomförandet. Det ända jag nog inte provat är att vara riktig ärlig om hur illa jag mår. Inte ens till läkare, terapeuter och psykologer har jag varit helt ärlig för skammen att bli påtvingad hårdare hjälp. Detta då det hade inneburit att jag hade varit tvungen att vara ärlig mot hela min omgivning hur illa det är ställt. Rädsla för att eventuellt bli sjukskriven en längre period eller vad det kan innebära. Att behöva förklara eller endast veta att människor som känner ens produktiva/bra sidor även ska veta att där finns en helt annan sida av mig som är väldigt svag. Den svaga sidan hade blivit blottad för hela min omvärld, den skammen är så stor så det inte ens går att beskriva. Så pass stor att ett avskedsbrev till livet på jorden hade varit enklare att skriva. När jag själv värderar tanken är det helt galet vad man är beredd att göra för att dölja sin psykiska ohälsa. Det är en brutal sanning, dock inte mindre sanning för det. Hur kan det då bli ännu sämre då jag ganska nyligen blivit pappa och trivs ytterst bra med den rollen. Att det finaste som någonsin hänt kan väl inte göra psykisk ohälsa sämre? Det borde vara exakt tvärt om. Jag har inget säkert svar på det. En gissning är att nu kan någon förlora mig som inte klarar ersätta mig. I en familj finns flera familjemedlemmar, ens nära har andra nära och kan skapa nya relationer osv. Men en pappa går inte att ersätta. Att det möjligtvis blir så illa att man utsätter sin egen dotter för det är en hemsk tanke. Mina låga tankar om mig själv som jag lider av blir bara värre då helt fantastiska saker sker i mitt liv. Panikångest kryper närmre huden och håller mig vaken/väcker mig allt fler nätter varje vecka. De fysiska symtomen med huvudvärk, muskelspänningar, kramper  och extrem orkeslöshet ökar istället för att minska. Det blir på något märkligt sätt en dubbelbestraffning att veta hur fantastiskt man har det men ändå må riktigt dåligt. Då mår man dubbelt så dåligt som man gjorde innan. Det känns varje dag som kroppen instinktivt är inställd psykiskt och fysiskt med kamp för överlevnad. Man läser mycket i media om psykisk ohälsa och att det drabbar alla typer av människor. Både framgångsrika och utåt sett fantastiska människoliv drabbas. Ändå klarar jag nog aldrig acceptera att jag möjligtvis kan bli en av dem som har det helt fantastiskt men ändå har svårt att finna drivkraften att vilja hålla mig vid liv. Någonstans önskar jag mig bara mest av allt att jag ska kunna njuta av min fantastiska omgivning. Att göra det utan att under varje minut flera gånger behöva utmana min depression i hjärnan tills den är helt slutkörd.

     

     

     

     

     

     

    För egen del tog jag mod till mig för runt sju år sedan och skrev en ganska lång Facebook-post. Då hade jag gått på psykofarmaka i tre-fyra år och det var bokstavligt talat det som då fick mitt liv att fungera. Ganska länge sedan nu så minns det inte så jättebra, men det jag kommer ihåg i alla fall var att även om jag var himla nervös så kändes det som att det här är det enda rätta. Fram tills då var det bara min familj och mina allra närmaste som kände till problemen med psykisk ohälsa som jag hade. Vid det här tillfället var det som att jag bjöd in hela världen att se mig för den jag verkligen var.

    För min del så hade jag människor omkring mig som var väldigt stöttande och det gjorde nog att det blev en aning lättare, även om jag var väldigt nervös innan jag publicerade min historia. Och jag hade länge gått omkring med tanken att ”Det här är inte vad det innebär att leva”. Så jag hade nog en hel del tur där.Men jag bar på en väldigt tydlig historia om mig själv att psykisk ohälsa var något man inte talade om och det var något jag byggt upp under flera år och som jag upprätthöll inför min omgivning. Efter att jag berättat så var det som om något inom mig sa att ”idag har min värld förändrats” och att ”inget kommer bli sig likt efter detta”. Och mycket riktigt, så blev det också.

    Om det är ett tips jag ska ge dig så är det att inte göra det svårare än det behöver vara. Du behöver inte skriva en bok om hur du har mått, hur det blev såhär och varför du är som du är. Allt som krävs är en liten mängd genuin ärlighet från hjärtat. Be att få tala med din chef i enrum, ta ett djupt andetag och säg att du under en längre tid har upplevt mycket problem med ditt mående. Att du känt en hel del skam för att berätta det, men att du verkligen vill komma till rätta med det. Av egen erfarenhet är det här första steget det allra viktigaste, att bryta status quo.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.