Detta kommer bli ett långt inlägg. Här mått dåligt så länge nu. Varit inlagd på psykavd 3 gånger, fått ECT i 2 omgångar. Försökte ta livet av mig i maj i år. Har skärt mig för att bli av med ångesten. Jag går hos en underbar kurator på öppenpsyk som verkligen lyssnar och vill hjälpa mig.
Men jag känner att allt är så meningslöst. Känns som om jag slösar på kuratorn och psykiatrikern tid. De skulle kunna använda tiden till någon de kan hjälpa istället. Jag upplever att varken ECT beh eller läkemedel hjälper. Jag känner mig som ett hopplöst fall. Jag vågar inte riktigt säga allt till kuratorn för tänk om de lägger in mig på LPT. Jag har så mycket som skulle behöva komma ut men jag är rädd.
Ovanpå allt detta så får jag inte mycket stöd från min sambo.
Det är så otroligt jobbigt när dagarna mest går åt till att gråta när mannen r på jobbet och barnen i skolan o förskolan.
Det känns som att ge upp är det enda rätta.