Hoppet borta

Det låter tungt. Det blir ju en väldig tomhet och kanske också en sorg och uppgivenhet att inte tro att något kan bli bättre.

Vad är det som har fått dig att känna och tänka som du gör?

Usch vad tungt och jobbigt för dig. Jag har bara börjat förstå hur intensiv smärtan kan vara när livet inte blir allt det där jag drömt om. Då är det också lätt att börja funderar på meningen med allt igen. Du som säkert har funderat över drömmar en längre tid, vad har du kommit till för insikter? Går det t.ex. att kompromissa med sina drömmar? Jag undrar också om jag skulle våga tillåta mig själv att leva drömmen om möjligheten presenterade sig, eller skulle jag känna mig för sårbar om jag tillät mig själv att söka och finna lyckan? Har jag ingenting har jag åtminstone inget att förlora; så det kanske är lika bra att jag bara går runt och mår dåligt genom livet. – Så ska det absolut inte behöva vara, men de tankarna kommer ibland. Jag hoppas innerligt att jag finner modet att våga vara glad och visa mig sårbar när tillfället presenterar sig nästa gång, det är min nya dröm.

Jag ser att du kanske också har svårt att sova om nätterna. När jag sover dåligt (vilket känns som hela tiden nu för tiden) så hamnar jag också lätt i hopplösheten och ångest, speciellt fram mot kvällen och under nätterna. Det blir svårt att minnas någon stund som jag varit glad i livet, men de stunderna finns där, jag kan bara inte se dem just då.

Finns det något du finner mening i, någonting som får det att dra lite i smilgroparna, eller någonting som du gör för att du vill, snarare än för att du känner att du måste eller behöver göra det? Jag har alltid funnit mening i att få hjälpa andra. Jag har lättare att vara glad i sammanhang där personer jag träffar inte vet om vilka känslor jag tampas med. Att bara tillåta mig själv att smittas av deras glädje, om än för bara några sekunder. Jag kommer snabbt att tänka ”hur kan jag känna mig glad trots allt som hänt, allt det jobbiga? Nej nu är det bäst att jag mår lite dåligt över det istället.”. Blir så trött på mig själv. Varför klara jag inte bara av att hålla fast vid glädjen när den fyller min själ?