Sitter och funderar på det här med depression. Från vården så får man ju ofta anvisningar på alla bra saker man kan göra för sitt mående. Du ska röra på dig, få solljus, äta nyttigt, träffa folk… Och efter alla år i psykiatrins armar så har jag köpt det, utan vidare reflektion. Ger samma råd till andra. Ta hand om kroppen, tänk positivt. Trots att jag vet att det finns perioder i livet när jag verkligen inte förmått att göra någon av de här sakerna och när det jag kanske mest av allt behövde var tillåtelse att bara vara, precis som jag var. Att vara en nagel i ögat på folk med mitt depressiva moln… För man rår inte för att man är sjuk. Man rår inte för att man får cancer och man rår inte för att man blir deprimerad. Men det är lätt att tolka det så, med alla dessa råd. Det låter nästan som att man själv bär ansvaret för att man är sjuk. Lätt blir det då att tanken far iväg: ”om jag bara hade varit bättre på att träna och äta en hälsosam kost så hade jag inte varit deppig – det är mitt fel att jag mår dåligt”. Och så är det ju verkligen inte. Så vad gör de där råden för nytta – egentligen? Är de till för att hjälpa den sjuke eller för att hjälpa en själv att ”hjälpa” den sjuke? Och visst, jag tror att det ligger lite i de där råden. Näringsbrist kan ge alla möjliga psykiska symptom. Brist på intryck och sociala relationer gör att vi mår betydligt sämre än vi skulle göra om vi hade tillgång till dessa. Men resonemanget haltar faktiskt lite. I alla fall när det kommer till förmåga. Jag kan konstatera att jag mått som sämst när jag inte har ätit bra, inte rört på mig, inte träffat någon… och mått betydligt bättre i perioder när jag gjort dessa saker. Men det är skillnad på korrelation och kausalitet. Frågan är ju vad som är hönan och vad som är ägget. Hade jag förmågan att göra dessa saker när jag mådde som sämst? Mådde jag bättre som ett resultat av att jag gjorde allt detta eller gjorde jag allt detta eftersom att jag mådde bättre?
Tankar?
