Hjälper gärna andra i depression om jag kan

Efter 3 tuffa år med plötslig depression som en helt vanlig kille med bra jobb, sambo och en liten dotter på 2 år känner jag nu ett par år senare att jag gärna vill hjälpa andra, om jag kan.

Jag var med om en utmattning i jobbet som sen gick över i en intensiv period av depression. Jag tappade all lust, fick identitetskris och till slut började en del självmordstankar, de var inte starka men de dök upp. Denna period var så omvälvande för mig, hade aldrig en tanke på att detta kunde finnas på riktigt och att jag kunde förändras så mycket och så snabbt. Oavsett varför det drabbar dig så tror jag behoven är ganska lika och jag lärde mig mycket på vägen. Jag var på vc, privat psykolog hos läkare och pratade med vänner och familj. Kanske kan min erfarenhet hjälpa någon annan?

Hej!

Så fantastiskt av dig att vilja hjälpa! Verkligen! Bara att höra från någon från “andra sidan” ger mig hopp.

Min fästman blev helt plötsligt deprimerad för 3 veckor sen. Han har förändrats helt, har gått från att vara så kär i mig att han blivit tårögd av att bara se mig till att inte visa mig någon kärlek alls. Han låter mig inte hjälpa honom, han pratar inte om det med mig och han vill inte vara med mig.

Hur funkade eran relation när du var deprimerad? Hur påverkades dina känslor? När började du komma tillbaka?

Det känns som att jag ska gå under, jag mår så fruktansvärt dåligt och  behöver all hjälp jag kan få..

Hej, jag förstår hur du mår och min sambo fick gå igenom samma sak. Jag valde att skriva här också för att jag vet hur hon mådde och de starka behovet av att få hjälp, höra hur andra hanterat det och om man är ensam.

Jag kan så klart bara relatera till mig själv men sättet han beter sig på gjorde jag med. För mig handlade det om otroligt starka känslor av Skam. Jag tror han kämpar för att hålla ihop sig själv och sina känslor, vill till inget pris visa för någon om hur han mår.

Det som jag tog väldigt hårt på och jag illa fick inse tillslut var just att det tar väldigt lång tid att bli frisk. Min läkare (jag tillslut gick till) sa minst 6 månader och de tog ca 10-12 mån men man blir frisk och det tror man inte själv under denna period, det är väldigt mörkt allt ihop.

Man får fel balanser i hjärnan och det tar lång tid att läka. Det finns mycket att läsa kring detta så jag går inte in på detaljer.

Mitt råd är att kontakta en läkare och psykolog, man behöver hjälp och inte minst du själv för att klara av en kanske väldigt lång period. Jag började till slut prata med min sambo och tyvärr (kände jag själv just då) fick jag känslan av att jag gav upp och visade alla känslor för henne och la mig platt. Det svåra för mig var att jag då kände mig svag och omanlig inför henne, men jag orkade heller inte hålla uppe fasaden. Och självklart blev detta istället lättare för henne att då kunna hantera hela situationen, hon förstod och kunde istället stötta mig.

Det finns så mycket mer att berätta och tipsa kring. Om du vill ha ett bollplank under perioden så skicka ett PM så kan jag dela mail eller annan chatfunktion direkt till mig.

Kämpa på!

Det hjälper jättemycket att läsa det du skriver. Jag tar gärna emot hjälp! Kan vi kanske ha lite mailkontakt? Hur skickar jag pm?

Hej, det verkade inte gå att skicka PM, men hittade ett annat sätt via en chatfunktion.
https://tlk.io/hjalp

Hej. Hade du några kroppsliga symtom?

Jag har haft dödsångest ganska länge och nu när vi fick vårat andra barn blev det riktigt mycket. Tänker varje dag på att jag anringen redan har eller kommer få cancer när som helst. kommer dö och inte få se mina barn växa upp. Har ett tryck i bakhuvudet som inte blir bättre, mår allmänt skit, orkar inte prata med någon, vill bara vara själv, sitta i soffan hela dagen. Ska få en tid på VC hos psykisk ohälsa men är livrädd att jag har en tumör i huvudet.

Anonym skrev:

Efter 3 tuffa år med plötslig depression som en helt vanlig kille med bra jobb, sambo och en liten dotter på 2 år känner jag nu ett par år senare att jag gärna vill hjälpa andra, om jag kan. Jag var med om en utmattning i jobbet som sen gick över i en intensiv period av depression. Jag tappade all lust, fick identitetskris och till slut började en del självmordstankar, de var inte starka men de dök upp. Denna period var så omvälvande för mig, hade aldrig en tanke på att detta kunde finnas på riktigt och att jag kunde förändras så mycket och så snabbt. Oavsett varför det drabbar dig så tror jag behoven är ganska lika och jag lärde mig mycket på vägen. Jag var på vc, privat psykolog hos läkare och pratade med vänner och familj. Kanske kan min erfarenhet hjälpa någon annan?

Hej,

Jag är en tjej som nyss träffat en kille som genomgår en depression (tror vi, allt tyder på det) och jag vet varken ut eller in, jag måste få någon form av stöd i detta. Han är verkligen allt jag vill ha och allt man kan önska men så helt plötsligt stack han och sa att han va tvungen och rädda upp sin relation med sin 4-åriga dotter och hans mamma, detta slutade inte så bra men han kom liksom aldrig tillbaka, han är känslokall och törs knappt träffa mig, vi pratar i telefonen och smsar men han säger att han mår så dåligt så att han varken vet ut eller in. Hur ska jag göra för att han inte ska lämna mig, jag säger att vi måste ses för att jag ska kunna ge honom lite kärlek och det går han med på ibland, men detta gör mig galen på riktigt, jag fungerar inte alls längre och det känns som att jag skulle kunna göra vad som helst för att få honom tillbaka. Han har precis börjat med ett samtal hos psykolog. Snälla ge mig tips hur jag ska bemöta honom och tack för att du delar med dig av dina erfarenheter.

Anonym skrev:

Hej. Hade du några kroppsliga symtom? Jag har haft dödsångest ganska länge och nu när vi fick vårat andra barn blev det riktigt mycket. Tänker varje dag på att jag anringen redan har eller kommer få cancer när som helst. kommer dö och inte få se mina barn växa upp. Har ett tryck i bakhuvudet som inte blir bättre, mår allmänt skit, orkar inte prata med någon, vill bara vara själv, sitta i soffan hela dagen. Ska få en tid på VC hos psykisk ohälsa men är livrädd att jag har en tumör i huvudet.

Hej, jag hade mycket huvudvärk och kändes ofta som de brann i tinningarna. Åt Treo nästan varje dag. Jag trodde dock aldrig att det var något så som en tumör, men kanske var för att tanken inte slog mig. Om det är liknande du känner så är det pga av utmattningen man får i att vara i ett sådant här tillstånd. Jag kan lova dig att oavsett vad någon sa så kände som du gör nu. Livet var över, jag var värdelös och det kan omöjligt bli bättre. Det tog oerhört lång tid men de blev bra och livslusten är tillbaka som den var innan. Håll ut och ta hjälp. Är VC dåliga så gå till privat, be familj och vänner och hjälp. Var så öppen som du orkar. Håll ut, det blir bättre och de går fortare ju mer hjälp du tar men jag vet precis hur jobbigt det är att komma upp ur den där soffan

Hej, det är verkligen ingen lätt situation. Jag kan idag förstå hur alla runt omkring mig hade det. Men det låter som att han ändå öppnar sig för dig i hur du beskriver det. Det gjorde jag med min sambo väldigt sparsamt men jag gjorde det ändå. Efter att det blev mer och mer outhärdligt och jag försökte hålla uppe en fasad titt som tätt brast det till slut och då förstod hon på allvar vad jag behövde för stöd och hur mycket tid det skulle krävas av henne. Jag var ju inte dålig bara ibland utan 100% av min vakna tid. Hon lät mig då vara dålig och hon förstod på riktigt att det var en enorm utmaning att bara hälsa på folk, vara trevlig, gå till affären eller andra vanliga enkla saker. Mitt tips är att försöka komma på djupet med varandra, jag tror kanske de flesta aldrig gör det alls men de hjälpte. Jag blottade mig totalt och kunde säga mitt ett sammanhang till henne att ”jag orkar inte” och hon förstod och hjälpte mig komma därifrån eller bara få vara själv eller vad det nu kan ha varit. Men hon kunde aldrig ha förstått så innerligt om jag inte öppnade mig helt tillslut

Hej jag blir glad att läsa det du skriver och höra att det går över även om det tar lång tid. Känns då ändå hoppfullt. Har en dotter på 13år som nu har en svår depression. Och skulle verkligen behöva råd och hjälp som mamma och nära anhörig. Vi andra i familjen blir glada om hon orkar komma ut från sitt rum och äter med oss och umgås.  Men vissa dagar orkar hon inte.  Hon får hjälp av bup och de försöker via behandling få henne tillbaka till skolan. Men de går inte bra, hon får bara mer ångest och vill inte samarbeta med oss.Det var skolan som gav henne stark ångest.  Hon äter ssri medicin. Ingen diagnos.  Minsta lilla krav på henne gör allt bara värre. Hon har inte varit i skolan på 4 månader. Vet inte längre vad vi ska ta oss till? Ropar på hjälp?

Anonym skrev:

Efter 3 tuffa år med plötslig depression som en helt vanlig kille med bra jobb, sambo och en liten dotter på 2 år känner jag nu ett par år senare att jag gärna vill hjälpa andra, om jag kan. Jag var med om en utmattning i jobbet som sen gick över i en intensiv period av depression. Jag tappade all lust, fick identitetskris och till slut började en del självmordstankar, de var inte starka men de dök upp. Denna period var så omvälvande för mig, hade aldrig en tanke på att detta kunde finnas på riktigt och att jag kunde förändras så mycket och så snabbt. Oavsett varför det drabbar dig så tror jag behoven är ganska lika och jag lärde mig mycket på vägen. Jag var på vc, privat psykolog hos läkare och pratade med vänner och familj. Kanske kan min erfarenhet hjälpa någon annan?

 

hej jag känner igen mig ganska mkt i vad du gått igenom… skriver gärna mer sen.. men ska sova nu 😉

Anonym skrev:

Hej jag blir glad att läsa det du skriver och höra att det går över även om det tar lång tid. Känns då ändå hoppfullt. Har en dotter på 13år som nu har en svår depression. Och skulle verkligen behöva råd och hjälp som mamma och nära anhörig. Vi andra i familjen blir glada om hon orkar komma ut från sitt rum och äter med oss och umgås. Men vissa dagar orkar hon inte. Hon får hjälp av bup och de försöker via behandling få henne tillbaka till skolan. Men de går inte bra, hon får bara mer ångest och vill inte samarbeta med oss.Det var skolan som gav henne stark ångest. Hon äter ssri medicin. Ingen diagnos. Minsta lilla krav på henne gör allt bara värre. Hon har inte varit i skolan på 4 månader. Vet inte längre vad vi ska ta oss till? Ropar på hjälp?

Hej! Jag har svårare att relatera till skola och ungdomar. Huruvida man måste gå dit eller inte. Men bortser jag från det var det första läkaren sa till mig ”ta bort alla Måsten”. Det var extremt jobbigt bara att veta något litet vardagligt behövde göras.

Ni kan använda det hemma och ge acceptans och förståelse till att dottern ser dem enklaste uppgifterna som oerhört tunga (plocka bort disk, planera aktivitet eller liknande) en aktivitet imorgon kan ge henne ångest i 24h tills dess.

Lyssna och visa att ni finns där hela tiden. Men hur man lyssnar är väldigt avgörande. Att ytligt fråga hur man mår hela tiden hjälper inte. Kolla på denna videon så förstår ni vad jag är ute efter:

https://youtu.be/1Evwgu369Jw