Hem > Forum > Depression > Hjälper gärna andra i depression om jag kan

Hjälper gärna andra i depression om jag kan

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Trådstartaren

    Efter 3 tuffa år med plötslig depression som en helt vanlig kille med bra jobb, sambo och en liten dotter på 2 år känner jag nu ett par år senare att jag gärna vill hjälpa andra, om jag kan.

    Jag var med om en utmattning i jobbet som sen gick över i en intensiv period av depression. Jag tappade all lust, fick identitetskris och till slut började en del självmordstankar, de var inte starka men de dök upp. Denna period var så omvälvande för mig, hade aldrig en tanke på att detta kunde finnas på riktigt och att jag kunde förändras så mycket och så snabbt. Oavsett varför det drabbar dig så tror jag behoven är ganska lika och jag lärde mig mycket på vägen. Jag var på vc, privat psykolog hos läkare och pratade med vänner och familj. Kanske kan min erfarenhet hjälpa någon annan?

    Hej!

    Så fantastiskt av dig att vilja hjälpa! Verkligen! Bara att höra från någon från ”andra sidan” ger mig hopp.

    Min fästman blev helt plötsligt deprimerad för 3 veckor sen. Han har förändrats helt, har gått från att vara så kär i mig att han blivit tårögd av att bara se mig till att inte visa mig någon kärlek alls. Han låter mig inte hjälpa honom, han pratar inte om det med mig och han vill inte vara med mig.

    Hur funkade eran relation när du var deprimerad? Hur påverkades dina känslor? När började du komma tillbaka?

    Det känns som att jag ska gå under, jag mår så fruktansvärt dåligt och  behöver all hjälp jag kan få..

    Trådstartaren

    Hej, jag förstår hur du mår och min sambo fick gå igenom samma sak. Jag valde att skriva här också för att jag vet hur hon mådde och de starka behovet av att få hjälp, höra hur andra hanterat det och om man är ensam.

    Jag kan så klart bara relatera till mig själv men sättet han beter sig på gjorde jag med. För mig handlade det om otroligt starka känslor av Skam. Jag tror han kämpar för att hålla ihop sig själv och sina känslor, vill till inget pris visa för någon om hur han mår.

    Det som jag tog väldigt hårt på och jag illa fick inse tillslut var just att det tar väldigt lång tid att bli frisk. Min läkare (jag tillslut gick till) sa minst 6 månader och de tog ca 10-12 mån men man blir frisk och det tror man inte själv under denna period, det är väldigt mörkt allt ihop.

    Man får fel balanser i hjärnan och det tar lång tid att läka. Det finns mycket att läsa kring detta så jag går inte in på detaljer.

    Mitt råd är att kontakta en läkare och psykolog, man behöver hjälp och inte minst du själv för att klara av en kanske väldigt lång period. Jag började till slut prata med min sambo och tyvärr (kände jag själv just då) fick jag känslan av att jag gav upp och visade alla känslor för henne och la mig platt. Det svåra för mig var att jag då kände mig svag och omanlig inför henne, men jag orkade heller inte hålla uppe fasaden. Och självklart blev detta istället lättare för henne att då kunna hantera hela situationen, hon förstod och kunde istället stötta mig.

    Det finns så mycket mer att berätta och tipsa kring. Om du vill ha ett bollplank under perioden så skicka ett PM så kan jag dela mail eller annan chatfunktion direkt till mig.

    Kämpa på!

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.