HJÄLP! :’(

[Pink Koboja]

Får inte tag i självmordslinjen här, har ingen jag bara kan ringa till för vet att varenda människa skulle reagera på ett sätt som bara skulle förvärra situationen, en annan linje jag ringde till hade 20 min tidsbegränsning och det räckte knapp till att berätta nåt av det här, ska träffa min psykolog imorgon förmiddag men mår så fruktansvärt dåligt att jag inte längre vet vad jag ska göra för att hålla ut. Har funderat på att överdosera men vågar inte göra det, känns så värdelöst för att jag vet att livet kan vända .. men jag har just idag, just nu, medans jag skriver det här förlorat all hopp på att det nånsin kommer att vända för mig.

Jag har adhd och är autistisk, mitt liv, mitt hem, min ekonomi, mina relationer, mitt jobb alltså allt har gått å helvete och fungerar inte. Jag är ensam, ensam över julen, utbränd, killen som gjorde mig till världens lyckligaste som jag vågade bli kär i efter nästan 10 år av våldsamma och skadliga relationer ljög för mig och har en annan tjej hemma hos sig nu as we speak.. inte vilken som helst utan nån tjej han går o tränar med. Har gått ner 10 kilo av mina mediciner och tappat hela min kropp, känner mig så oduglig, värdelös och oälskvärd. Känner mig ensam. samtidigt som den som på utsidan får ihop allt, den som är the rock som alla kan vända sig till, den som alla vill vara vän med, den som fixar allt, den som tröstar, ger mitt allt, min själ och hjärta för alla. Hon som sitter framför Coop handlar jag för nästan dagligen, ibland köper jag mat till henne men har själv knappt något hemma. Jag vill så fucking gärna vara tuff, svår att luras, icke naiv, självsäker och helst en egoist som alla hatar men bara för att inte längre behöver lida så mycket. Snälla nån vad gör jag åt smärtan.. jag orkar inte längre vara stark, orkar inte längre kämpa! Behöver en paus från livet eller bara en lugn period! EN människa som kan vara min bästis, min partner in crime, min själsfrände, vad som helst bara den människan verkligen bryr sig om mig lika mycket som jag brukar bry mig. Vet att mamma och systrar bryr sig men dom bor i andra städer, när vi ses är det alltid kaos pga. ena systern som har missbruksproblem .. all fokus är jämt på henne och det är henne man ska förstå hela tiden.. enligt min mamma, så jag behöver ta avstånd ifrån familjen tills den syrran har fått vård eller flyttat till nåt eget då hon bor med mamma just nu. Min pappa bor utomlands med sin nya familj och vi har dålig kontakt då han misshandlat mamma, mig o syrran tills jag fyllde 16, extrem våld i hemmet, inget stöd från vuxna trots all skrik (bokstavligen och som metafor) .. ekonomin är helt fuckat så har knappt råd att köpa mat, trots jobb och bra lön, har försökt att lösa det på så många olika sätt men ingenting funkar, betalningsanmärkningar, massa etiketter och stämplar som jag inte klarar av längre.. snälla nån hjälp, jag orkar inte mer 😭😭😭😭😭😭😭

[Azure Cepevi]

Låter som att du har det tufft och jag förstår dig. Känner precis som du, att ibland känns det som att livet någon gång kommer vända men ibland, vissa stunder, vill man bara ge upp. Själv har jag en depressionsdiagnos sen några månader tillbaka och även social ångest. I somras försökte jag att ta mitt liv genom en överdos, jag överlevde och istället hamnade jag på sjukhus. Om det nu hjälper dig så kan jag tala om att konsekvenserna efter det inte är värt det. Även om livet kan kännas så jävla piss ibland, eller typ dagligen, så är det mer värt att fortsätta kämpa på. Till och med när man bara vill ge upp.
Jag förstår att det känns ensamt och svårt, att behöva kämpa sig igenom vardagen på det sättet som du gör! Och när man blivit ljugen för, som du har, och nästan ”bortglömd” vissa stunder så är det svårt att öppna upp sig för folk och be om hjälp. Såklart att man inte vill bli sårad igen. Men något som jag upptäckt är att man ibland bara måste våga. De flesta kommer att vilja dig väl. Det kanske inte känns så just nu men det finns miljontals människor där ute som skulle vilja ställa upp och hjälpa dig, tro mig. Ibland är det bara svårt att hitta dem.
Det är bra att du har en psykolog att prata med! Det bästa du kan göra är att vara helt ärlig mot hen och berätta hur du mår. Hon bör hjälpa dig!

Jag tror på dig. Ge inte upp!

❤️

Hej Pink vill du prata en kort stund så hoppas jag att jag kan hjälpa dig

[Pink Koboja]

Tack för ditt fina svar 💙😭 är så rädd för konsekvenserna att jag inte vågat göra det, men jag ser verkligen ingen mening längre till att finnas kvar. Jag räcker aldrig till, blir kallad för ”psycho” och ”dramatisk” av såna jag blir kär i då när dom sårar mig och jag reagerar starkt på det. Senast idag blev jag kallad båda ord. Även när det vänder till det bättre ibland så håller det sig aldrig länge, sen kommer mörkret som är så mörkt och djupt att det raderar bort allt det fina på en sekund. Det tar över så starkt. Jag har inte duschat mig på flera dagar, har inte borstat mina tänder, har ont i min mage, det finns inte en enda fläck i lägenheten som är fri från skräp, kläder, saker och skit. Har inte svarat på samtal och sms på flera dagar. Missade träffa min psykolog för andra gången nu då jag har varit knockad av mediciner. Orkar inte ringa till en enda människa för att prata, för skulle aldrig kunna dra hela historian. Killen dumpade mig för att jag är dramatisk i situationer där han till 100% själv har gjort fel, men där inte jag har förmågan att kontrollera mina känslor längre. Jag har inga pengar för att bara hitta på något som är bra för själen eller måendet, som typ checka in på ett spa eller ta en fika med någon, resa nånstans eller bara åka till hemlandet för att träffa mina barndomskompisar. Jag är helt utbränd av mitt jobb och privata problem men maskerar så gott det går på utsidan för att inte riskera bli av med jobbet, då det hände sist jag blev utbränd, men även jobbmässigt så är jag efter med alla uppgifter och projekt som har varit due i höstas. Jag vägrar prata med kompisar för jag inte ser hur prata skulle kunna hjälpa mig, behöver ju praktisk hjälp men den kan jag inte fråga efter då jag vet att alla i min omgivning har det tufft .. det skulle vara för mycket begärt, min psykolog är helt underbar och en bra stöd i samtalen och hade det funnits möjlighet att ha den människan som kompis irl så hade jag såld en njure för att få ha hen som min kompis som jag kan hänga med varje dag. Känner mig så himla ensam och uppgiven, så värdelös och oduglig.. vad gör jag ens här? Alla jag nånsin varit tillsammans med har kallat mig för psycho när jag får mina känslomässiga adhd gråt och skrik utbrott, dom har lämnat mig för såna som orkade träna och leva livet då när jag var svag och utbränd, dom har fått det bättre utan mig.. kompisar blir besvikna när jag ignorerar dom i månader ibland för att jag isolerat mig. Min familj har stora förväntningar på mig som jag inte längre kan leva upp till så dom blir också jämt besvikna på mig. Min förra chef sa en gång till mig att det största felet han gjort i sin karriär var att anställa mig för jag bara har varit ett besvikelse, alltid sen, glömmer sånt som är viktigt, inte hanterar corona situationen med hemmajobb lika bra som alla andra utan ska gråta över det osv. Fattar ni vilket besvikelse jag är då.. är snart 30 år och får inte ihop ett skit. Jag tror på att det nån gång kan bli bra igen, men jag tror inte att det kommer hålla i sig särskilt länge tills jag krossas igen. Jag vågar inte längre lita på nån igen. Jag tror inte att jag tillför med mer glädje och kärlek än sorg och besvikelse till mina medmänniskor. Såna som mig är för överkänsliga för den världen vi lever i och jag har kommit till den punkten där jag är klar, orkar inte kämpa mer 😭 vill inte behöva kämpa mer! 😭

[Pink Koboja]

Hej Red🥺 jag svarade på det Azure skrev tidigare och skulle jättegärna vilja prata mer om det känner mig så sjukt ensam i detta 😭

[Pink Koboja]

Känner mig så hopplös i allt det här, nätterna är värst.. för att jag jämför dom med när det var bra, när det fanns nån som kramade om en på nätterna.

[Azure Cepevi]

Jag förstår verkligen att allt känns skit just nu, och det är okej om det gör det! Det verkar inte riktigt som att du har någon att prata med i din närhet, och jag förstår hur tufft det måste vara!❤️Du är tillräckligt bra! Förstår att du börjar tänka tvärtom när andra säger att du inte duger eller att du inte är tillräcklig, men det är inte sant. Hur svårt det än är för dig att tro på det, du är tillräcklig.

Det här med att du inte duschat på flera dagar, din lägenhet är stökig, du har ont i magen, jag tror att det kanske blir för mycket för dig på samma gång. Mycket som oroar och stressar dig samtidigt, och det är inte konstigt att det blir så. Men du kanske skulle kunna ta en sak i taget i den takt att du känner att du orkar? T.ex. om du skulle börja med att röja lite i din lägenhet, då behöver du inte städa hela lägenheten samtidigt! Det kanske bara räcker med att du tar bort lite saker från typ ditt köksbord. Så tar du något annat en annan dag. Du måste inte sätta så mycket press på dig själv, även om det känns som att du måste. Du tar saker i din takt utifrån din ork! Ett framsteg, hur litet det än må vara, är ett framsteg!

 

Förstår att du kanske känner att tiden börjar rinna ut, men man kan vara 30 och fortfarande inte ha en aning om vad man ska göra med sitt liv och det får kännas åt helvete. Det är okej!
Jag hoppas verkligen att du kan få kontakt eller har en ny tid med din psykolog eftersom du tycker att hen är så bra! Tror att det skulle vara superbra för dig. Och då kan du berätta allt, vara helt ärlig och säga det som du skriver här!

kram